Den "okända" konstnärinnan
Hon föddes i Karlskrona 1911 och fick sin första konstutbildning av Ivar Gustafsson. Några av hennes målningar finns att beskåda på Blekinge museum.
Vem i Karlskrona känner i dag konstnärinnan Agnes Herlin?
Att Agnes blev berömd har faktiskt inte alls med hennes konst att göra, utan handlar om mod och vänskap i tioårsåldern. Barnet Agnes är nämligen huvudperson i en klassiker av den kända signaturen Claque som i många år skrev i Svenska Dagbladet, journalisten och författaren Anna Lisa Wärnlöf, en gång klasskamrat med Agnes.
Boken om Agnes (1963) blev älskad av många. Carl Otto Werkelid har skrivit att han läser om den varje år och lyfte senast fram den år 2000 i sin spalt Bokvalet. I ett minnesprogram i radion om Claque samma år berättade man om barnens vänskap, som var så stark att Claque inte vågade släppa in den vuxna Agnes, när denna ringde på dörren i Trosa.
Tänk om Agnes hade blivit en grå gumma utan ett spår av det rebelliska barnet! Agnes som stoppade anmärkningsboken i en avloppsbrunn och sa: "Vad gör det att fröknar klottrar i en liten bok"! Agnes som protesterade när hon blev illa behandlad och struntade i "hela surven" om den var emot henne.
Agnes förkroppsligade det blyga barnets dröm om stolthet.
Risken fanns att minnet av det starka barnet skulle förstöras av mötet med den åldrade kvinnan Agnes! Anna Lisa Wärnlöf avstod och Agnes Herlin tycks inte ha tagit illa upp.
Kanske blev hon också lättad. Skilsmässan mellan barnen hade blivit ett trauma. De hade varit oskiljaktliga under de första skolåren i Malmö och tappade bort varann, när Agnes familj flyttade till Stockholm.
På trettiotalet kom Agnes alltså som vuxen tillbaka till Karlskrona. Hon trivdes med konststudierna hos Ivar Gustafsson, men fann miljön för trång och livet i staden alltför fullt av regler. Det blev Danmark för hennes del och studier på Glyptoteket för professor Viggo Brandt. Kvar efter henne i Karlskrona finns bland annat några stadsbilder i akvarell på Blekinge museum och en Utsikt från Bergåsa på Pallanderska gården.
Författaren Sonja Herlin i Stockholm har i höst dokumenterat sin syster Agnes konstnärskap i boken Agnes här. Det har blivit en fin bilderbok som vänskapligt och ganska kortfattat berättar om en yrkeskarriär - eller egentligen två, tre. Agnes flyttade så småningom tillbaka till Sverige med två söner och lämnade den tredje hos fadern i Danmark. Hon blev handarbetslärare och arbetsterapeut och under 50-talet fick den konstnärliga verksamheten fick allt mindre utrymme. Men som pensionär tog hon igen upp måleriet och började med keramik.
På 85-årsdagen hade hon sin första separatutställning på Hägerstens konstförenings lokaler i Midsommarkransen. Men hon behövde ha 90 år på nacken för att våga kalla sig konstnär. "Jag är konstnär", sa hon då äntligen, när hon tittade på tavlorna i sjukrummet.
Dessa ord inleder boken. Jag är konstnär. Bilderna får annars bevisa den saken och det gör de. Man bläddrar gärna fram och tillbaka och väljer sina favoriter:
Blåsipporna och snödropparna från 1935, sparsam med färger som den allra tidigaste våren.
Krassen på höstbilden från 1990, en bild där livet utanför fönstren är suddigt och avlägset, medan blommorna skänker tröst och lovar.
En vas utan blommor från sent 80-tal, en mörk vilande form vars bukighet tränger sig ut ur tavlan och nära nog känns i betraktarens händer. De smala gestalterna som liknar Giacomettis, vandrande en och en längs horisonten med vida himlen över sig. Eller det idylliska ljusmåleriet i Får på bete från danmarkstiden.
För några månader sedan, i september, blev boken klar. Utgiven på egen bekostnad och på eget förlag av Sonja Herlin. Bara tre veckor senare dog Agnes Herlin Riismark, konstnärinna, konstnär.
Anne Brügge
