Kultur & Nöje

Daniel Boyacioglu: Allt om eld

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Helén Karlsson

Olycklig kärlek, humor, eld och dikt i fin kombination.

Allt om eld

Författare: Daniel Boyacioglu

Förlag: Wahlström & Widstrand

Daniel Boyacioglu har gett ut fem diktsamlingar, skrivit librettot till Paula af Malmborgs opera ”Triumf och tragedi” och framträtt på Dramaten som Lucky i Becketts ”I väntan på Godot”. Med dessa meriter i bakfickan arbetar han nu som brandman. Om det är sant som han skriver i sin nya diktsamling ”Allt om eld” att han var den ende sökande och följaktligen den ende som antogs till utbildningen inom poetkvoten känner jag dock viss anledning att ifrågasätta.

Som om inte karriärbytet, eller kanske ska man kalla det karriärutvidgningen, inte vore nog har han också bytt efternamn och tagit sin mors flicknamn, Gorgis. Boyacioglu är numera att betrakta som en författarpseudonym. Så då säger vi så, och visst finns det anledning att undra över vilka orsakerna är till sådana livsomställningar.

Ja, det är som det är, kärleken övervinner allt, och är det dessutom en olycklig kärlek kan kraften vara fullt ut lika stor. Som en grundton genom hela den här samlingen ljuder det mörka ekot av en havererad relation. Tiden är noga angiven, det har gått fyra och ett halvt år, men smärtan, som naturligtvis inte är ömsesidig, är fortfarande lika akut som vid uppbrottet.

    Samtidigt gäller det ju att hålla färgen:

    Om jag skulle springa på henne på stan med sin nya kille i min tröja jag aldrig fick tillbaka ska man säga nåt vitsigt om tröjan då, eller låtsas som ingenting?

    Det är som synes en i lättsam ton hållen samling dikter det här, även den mest olyckligt svikne kan ju behålla sin självironi och betrakta vidden av sin katastrof i ett relativiserande ljus, ja, det är väl en strategi som gärna blir oundviklig. Liksom de ofta irrationella men i ögonblicket logiskt nödvändiga aktiviteter man i besvärjande syfte hemfaller åt för att gripa kontrollen över tillvaron. Här följer vi Daniel när han på cykel far till Gibraltar som också får en poetiskt pregnant beskrivning, liksom de vedermödor Daniel underkastar sig i sin idoga strävan att bli en äkta piprökare, med en sådans tweediga auktoritet.

    Utan att förfalla till larmande identitetspolitiska deklamationer problematiserar Daniel Boyacioglu upplevelsen av att vara både svensk och syrian och samtidigt vare sig svensk eller syrian. Att ha sett de höga bergen i sina förfäders länder men inte ha någon hemort där och inte heller dela den vanliga svenska bakgrunden med en ursprungsort på landsbygden där ofta en stuga finns kvar kan också kännas som förlorad kärlek.

    Jag hoppas Daniel Boyacioglu på samma fina sätt som här kommer att fortsätta kombinera dikt och eld.