Suzanne Bröggers nya bok Linda Evangelista Olsen, kan läsas på flera sätt. Den handlar om katter, som författarinnan levt med. Katten går också som ett tema genom hela boken. Mormodern påstod att hon var en katt, modern var en katt och författarinnan ville glädja sin mor med att bli ännu mera katt eller rent av en tiger. Att bli född som katt kan ge styrkan av att vara sin egen, att kunna klara sig själv.

För författarinnan blir katten med sitt spinnande motorn i livet, centrum för koncentrationen, men också en begränsning i tid och rum. Det finns en plats att komma hem till, en katt som ligger och väntar. En katt måste ha tre namn i treenighetens tecken. Ett vanligt namn, ett exotiskt för det främmande och ett hemligt, som står för den okända dimensionen.

Katten kommer också att stå för de gränsöverskridande ögonblicken och här djupnar boken och blir till en utvecklingsroman med andliga förtecken. Mötena med katten försiggår på magiska platser, mellan ute och inne, i fönstret, på tröskeln mellan rummen, som en markering om det hinsides.

När katten plötsligt en dag är borta upptäcker författarinnan, att "katten var mina känslor. Dem jag inte själv hade. De döda känslorna kunde katten framkalla". Sökandet efter katten blir ett livsviktigt sökande efter de egna känslorna och efter det egna jaget och ett möte med det verklighetsområde, där konst och religiösa föreställningar skapas.

Bokens sista katt har också ett namn med heliga förtecken, Linda Evangelista. Katten har inte bara nio liv utan är "det som är" och med drag av "den radikala mystiken i universum". Katten förvandlas också till en enhörning, en gudssymbol, som förlänar ljus och frid. Författarinnan kommer i kontakt med sitt djupaste skikt, som alltid hade funnits där.

Parallellt med handlingen om katter lever boken också ett annat liv. Författarinnan hittar en livsledsagare, en "soulmate" och litteraturforskare. Han blev inbjuden på te och kom att stanna livet ut. Mannen var varken rädd för häxor eller katter. Ock kärleksbarnet som föddes var ingen katt. Men hur skulle man vara säker på att barnet inte kände sig som en katt?

Det mytiska ligger hela tiden som undertext. "Som dotter till Demeter har jag vant mig vid att det går upp och ner. Upp i ljuset och ner i mörkret. Upp i himlen och ner i jorden." Och hur skulle man lära sig att leva. I kattvärlden fick man klara besked. Sex var vrede, begäret var förtvivlan och erotiken var lika med döden.

"Det slog mig att jag aldrig skulle kunna bli lika beroende av en annan människa som jag hade varit av detta djur."

Författarinnan hittar under händelsernas gång en sorts försoning och förlikning med den kvinnovärld, som hon sett som döden.

Boken Linda Evangelista Olsen är en märkligt skriven självbiografi, där inre skeenden förläggs utanför författaren själv med hjälp av mytiska klangbottnar.

Framställningen innehåller kåserande textdelar, såväl som dagbok och essäavsnitt. Stundtals använder författarinnan märkliga språklustigheter, som katt-astrof, miss-tänksam och miss-modig, och som läsare blir man lite konfunderad. Vad vill hon mena? Det känns onödigt. Men funderar man över katten som väsen och författarinnans infallsrikedom, så finns det kanske en förklaring.

Kristin Ågren Andersson