Boken om Istanbul blev Pamuks självbiografi

"Redan som mycket liten anade jag att min värld var rikare än vad som syntes vid första anblicken: någonstans bland Istanbuls gator, i ett hus som liknade vårt, bodde en annan Orhan som var så lik mig att han kunde varit min tvilling, eller kanske min dubbelgångare."

Dubbelgångaren Den första meningen i Orhan Pamuks nya bok slår an tonen direkt. Detta är inte en guidebok om staden Istanbul, det är lika mycket berättelsen om en pojke som växer upp och formas i ett välbärgat hem i de västorienterade delarna av staden. Fantasin om den andre Orhan - dubbelgångaren som lever sitt liv någon annanstans i staden - har följt Orhan Pamuk genom livet. Över allt i hans romaner dyker han upp, i Mitt namn är röd såväl som i förra årets Snö.

- Det är en fantasi jag har - inte så viktig kanske - men en användbar och trösterik tanke. Genom att inbilla mig att det finns ett annat liv, en annan person som jag, kan jag fly från små bekymmer och stora katastrofer. Fantiserandet om denne andre Orhan och det stora behovet av att leva i påhittade världar, det är sådant som har format mig, konstaterar han.

Censurerar inte längre Det är en avspänd författare som möter upp på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Kontrasten är stor mot förra årets bokmässebesök då Orhan Pamuk var jagat villebråd efter att ha åtalats för "antiturkiska" uttalanden. Då var han pressad och vägde sina ord på guldvåg. Nu svarar han visserligen eftertänksamt, men censurerar inte längre sig själv.

- Mina problem med lagen är över nu. Men trist nog växer sig nationalismen starkare i Turkiet. Antiväststämningarna ökar, liksom motståndet mot EU och antiamerikanismen - det mesta inbäddat i någon form av islamism. Ultraturkisk nationalism håller på att blockera Turkiets framtid är jag rädd. Det finns en tendens att vilja bråka med hela resten av världen.

Ändå har han inga planer på att lämna sitt hemland. Orhan Pamuk bor kvar i samma land, samma stad och samma hus där han har bott större delen av sitt liv. Och det är från Pamukska huset i stadsdelen Nisantasi som en stor del av boken Istanbul utgår. Det är här lille Orhan växer upp, här hans stora, livliga och grälsjuka familj ockuperat ett femvåningshus i flera decennier. Ömsint, men med viss distans beskriver han hur familjen gradvis förfaller, hur pappan och farbrodern genom felaktiga investeringar gör av med arvegodset och hur föräldrarnas äktenskap plågas av faderns frånvaro och ständiga otrohet.

Samtidigt växer bilden av Istanbul fram, sida vid sida med den självbiografiska delen. Det är en bild färgad av den melankoli som på turkiska kallas för hüzün. Istanbul är svidande vackert i Orhan Pamuks ögon, men det är en skönhet präglad av förfall och en position i utkanten av världen.

Texten blev självbiografisk - Jag ville skriva en bok om Istanbul, en rak kreativ bok om staden, en bok som staden förtjänar. Jag hade inte en tanke på att skriva mina memoarer vid 49 års ålder. Men när jag började skriva insåg jag att texten skulle bli självbiografisk.

Orhan Pamuk citerar Walter Benjamin som menade att det finns två sorters böcker om städer - de som är skrivna från utsidan och de som är skrivna från insidan.

Pamuk skriver inifrån staden, med stark känsla för varje byggnad, ja, i princip varje gatsten i de nedgångna kullerstensgränderna.

- En del kapitel fokuserar på mig och mitt familjeliv i en sorts cirklar, men allteftersom jag växte började mitt liv också öppna sig mot staden.

Ville bli konstnär Länge ville Orhan Pamuk bli konstnär. Som tonåring ägnade han många timmar åt att måla av staden - lånade oblygt stilgrepp från kända konstnärer och fogade sedan samman sin egen bild av Istanbul. Originalitet är ett överskattat begrepp i konsten, menar han.

- Kulten av originalitet, av någons signatur, har fått oss att glömma hur konsten mesta delen av tiden är ett hantverk. Oavsett om det gäller måleri eller litteratur handlar konsten om att lära sig av andra konstnärer, att skaffa sig ett nästan encyklopediskt minne.

Du beskriver dina "lån" som ung konstnär i boken - men har du använt dig av samma metod även när du skrev Istanbul?

- Ja, i alla fall när det gäller beskrivningen av Istanbuls skönhet. De första som skrev om staden var västerländska resenärer och konstnärer. Inom litteraturen var det namn som Flaubert, Nerval och Gautier. I en del av boken beskriver jag dessa litterära influenser och återbesöker Istanbuls skönhet. Men inte ens Istanbul-delarna är skrivna som en guidebok - det är en undersökning av känslorna som staden framkallar.

Orhan Pamuk har hunnit bli 54 år och börjat få lätt panik över alla böcker han bär inom sig, alla böcker som han nu inser att han inte kommer att hinna skriva färdigt. Just nu lägger han sista handen vid en ny roman som ska heta A museum of innocence - oskuldens museum. Den handlar om en rik mans kärleksaffär med en fattig släkting från 1975 och framåt. Kärlek, äktenskap, besatthet och sexuell etik är viktiga teman i berättelsen.

Är du olycklig över alla böcker du inte kommer att hinna skriva?

- Nej, faktiskt inte. Det är som med kärlek, vi accepterar inte sanningen. Statistiskt sett vet jag att det är omöjligt att skriva alla, men ändå går jag entusiastiskt omkring och gör anteckningar till dem. Det är som med obesvarad kärlek, vi kan inte acceptera det.

En sorg i att läsa Han är noga med att inte framstå som sentimental, men samtidigt bryter känslosamheten igenom när man minst anar det. Som när han svarar på frågan om han fortfarande läser lika mycket böcker som förut.

- Det finns ett slags sorg i att läsa efter att man har fyllt 50, utbrister han. När jag var mellan 16 och 26 så laddade jag ner böckerna i min mentala hårddisk. Nu förstår jag visserligen "Anna Karenina" och "Bröderna Karamazov" bättre än när jag var ung, jag kan dem utantill. Men när man läser en tung, vacker bok när man är 54 hamnar den inte i hårddisken, boken formar dig inte längre, den förändrar dig inte.