Biuopubliken nobbar den svenska filmen

Filmåret 2005 var en publik katastrof. Vår sammanställning visar att svensk film tappat en tredjedel av sin publik sedan 2004 ­ drygt en miljon biobesökare.

På måndag träffas den svenska filmbranschen i Göteborg för att fira bioåret 2005. Guldbaggar ska delas ut, champagneglas tömmas och hyllningstal hållas till det svenska filmundret.

Men det som borde vara en glädjens kväll kan nu närmast beskrivas som om inte gravöl så i alla fall ett cocktailparty vid en sjuksäng. Publikmässigt mår den svenska filmen sämre än på mycket länge. En sammanställning av de senaste årens publiksiffror ger en direkt alarmerande bild:

2005 års premiärfilmer sågs under fjolåret av 2 173 569 människor. Motsvarande siffra för 2004 är 3 273 979 människor.

Filmundret har inte bara avstannat ­ frågan är om det inte helt förpassats till historien.

Väldigt sorgligt

­ Det är allvarligt och väldigt sorgligt. Den svenska publiken har tydligt visat att den vill ha svensk film och att den tycker om svensk film ­ men den ställer också krav på svensk film, och det med all rätt, säger Mattias Nohrborg, vd på Astoria Cinemas och distributören Triangelfilm.

­ Ibland kan en sådan här publiksituation räddas av att det kommer kvalitetsfilm som får god kritik och når framgång på filmfestivaler. Men problemet är att 2005 har vi varken haft publika filmer eller kvalitetsfilmer. Sverige har blivit ett filmens u-land i Europa. Nu måste filmkonsulenterna (som fördelar bidragen till svensk film) skärpa sig, och vi måste ställa högre krav på dem.

Årets mest sedda svenska film var Pistvakt, producerad av Malte Forsell som också producerat filmer som Masjävlar, Ondskan och Lilja 4-ever. Han tror att svackan delvis beror på att det är svårt för svensk film att konkurrera med megaproduktioner som Harry Potter.

­ Den sortens filmer är skitbra och ger en totalupplevelse. Kanske kommer det fler svenska filmer framöver som hittar andra distributionsformer än biografen, kanske går de direkt till dvd?

­ Samtidigt tror jag att allt går i cykler. Svensk film hade stora problem före Fucking Åmål (1998) också, sedan kom ett uppsving. Men visst, det råder en kreativ kris där man krampaktigt sneglar på publiksiffror vilket leder till likriktning. Jag efterlyser mer mod och mindre rädsla för att misslyckas.

Stor besvikelse

Siffrorna visar hur många som såg de svenska filmer som haft premiär under 2005 och avviker därför från Filminstitutets officiella statistik som räknar antalet biobesök under 2005.

Publiksiffrorna påverkas förstås av när en film får sin premiär. Masjävlar gick till exempel upp 2004, men nådde sin klart största publik ­ 652 000 personer ­ under 2005.

Oavsett hur man räknar är det svenska bioåret 2005 en mycket stor besvikelse.

Vi har upprepade gånger men utan framgång sökt företrädare för Filminstitutets ledning för en kommentar.

Erik Helmerson/TT Spektra