Andrzej Stasiuk beskriver den verkliga världen

Sedan snart tjugo år bor han i en liten bergsby i sydöstra Polen, i en region som under första världskriget var utgångspunkten för en av de största operationerna på östfronten: i Gorlice inledde generalöverste Mackensen en trumeld som varade i fyra timmar mot de ryska huvudställningarna utanför Wisloka. Men hur många känner till det? Hur många känner till att Gorlice överhuvudtaget finns? Och hur många har hört talas om den lilla byn Wolowiec vid foten av Karpaterna där Andrzej Stasiuk bor med sin hustru Monika, sin dotter Antonina, två hundar och tre katter?

- Jag har alltid velat bo i bergen, säger Andrzej Stasiuk, där vi sitter och samtalar i hans kök. Enligt min uppfattning är det en större skandal att leva i en storstad än att leva på landet.

Den konkreta anledningen till att Andrzej Stasiuk flyttade till Karpaterna var emellertid att han inte fick någon riktig styrsel på sitt liv i Warszawa: i två år festade han oavbrutet med sina vänner. Visserligen hade han redan då författarambitioner, men han tog dem inte på allvar. Han hade skrivit, och förmådde inte få något publicerat. Så en dag bestämde han sig för att flytta.

-Det fanns helt enkelt inga förutsättningar att skriva i Warszawa, säger han. Antingen skulle jag gå under där eller så flyttade jag.

Resten är en thoreausk solskenshistoria: han slutade dricka, timrade sig ett hus, träffade Monika Sznajderman, som driver ett eget förlag med inriktning på centraleuropeisk litteratur, de fick ett barn tillsammans och han började skriva - på allvar.

Hamnade i fängelse

Sin första bok hade han emellertid redan skrivit i Warszawa: Mury Hebronu (Hebrons murar), en samling berättelser om hans tid i fängelse som värnpliktsvägrare. Boken fick ett lysande mottagande när den kom ut, och gav honom ett rykte som politisk dissident under kommunisttiden. Själv tonar han ner denna ryktbarhet och förklarar att anledningen till att han hamnade i fängelse var en annan.

-Jag var rädd för att hamna i fängelse. Därför bestämde jag mig för att befria mig från denna rädsla. Jag avbröt min militärtjänstgöring - och hamnade i fängelse.

Han säger att tiden i fängelset gav honom oförglömliga erfarenheter. Dessutom mötte han där ett språk han aldrig stött på tidigare, ett språk som sällan förstås av vanliga människor.

Just språket är något som är väldigt centralt i Andrzej Stasiuks författarskap. När han skrev Världen bortom Dukla handlade det om att med ord synliggöra det som inte låter sig uppfattas med blotta ögat. På så sätt kan bokens titel förstås på två sätt: å ena sidan ville Stasiuk synliggöra den värld som tar vid efter Dukla (Dukla är en liten stad i Polens sydöstra hörn som för Stasiuk utgör den sista utposten för det moderna Europa).

Å andra sidan utgör Världen bortom Dukla en metafor för det vi inte förmår se med blotta ögat, den "ande" som varje plats äger, men som är svår att beskriva.

Eller som en tysk översättare uttryckte det efter det att han hade besökte Dukla: "Jag beundrar er verkligen herr Stasiuk, att ni lyckats skapa någonting ur ingenting.

Om att skärpa våra sinnen

Andrzej skrattar och förklarar att det naturligtvis inte förhåller sig så.

- Självklart har Dukla någonting, det är bara det att en urbant präglad människa inte förmår uppfatta detta någonting. Man skulle kunna säga att Världen bortom Dukla är en meditationsbok över världen och verkligheten. Min övertygelse är att om vi bara stannar upp och skärper våra sinnen så kan vi erfara något mer än det visuella. För mig är språket det redskap jag använder mig av för att nå denna verklighet.

Om ljus är något som finns i överflöd i Världen bortom Dukla så är det märkligt frånvarande i hans bok Nio. Det är en bok där handlingen utspelar sig i det tidiga 90-talets Warszawa, där Stasiuk låter sina protagonister röra sig i ett kvävande mörker, dunkelt upplyst av gatlampor och spårvagnar.

-Det är helt enkelt så att staden får det ljus den förtjänar, säger han. Eftersom allt är sämre i staden är också ljuset sämre där. Den har sitt eget ljus som är artificiellt och dystert.

Han säger samtidigt att även om mörkret är något som präglar boken så är det centrala temat i boken människors begär.

- Nio är en bok om vårt begär efter rikedom och makt. I Polen blev detta begär extremt tydligt efter kommunismens fall. Plötsligt stod människor inför en helt ny situation, utan att de hade någon kunskap om hur de skulle hantera denna situation. Samtidigt basunerade samhället ut sin slogan: "Köp allt! Köp allt och bli rik!"

Ett Europa värt att beskriva

Den enda möjligheten att undkomma denna kommersiella hets är enligt Andrzej Stasiuk att dra sig undan samhället, vilket är precis vad Stasiuk gjort. Den lilla bergsbyn Wolowiec där han bor ligger både långt från Warszawa och i periferin av det som många uppfattar som det egentliga Europa.

-Det paradoxala är emellertid att när du lever här i byn blir ditt perspektiv mindre perifert, säger han. Det expanderar och blir vidare. Du får distans till både Polen och Warszawa, samtidigt som världen öppnar sig åt ett annat håll. I den här regionen lever vi i närheten av tre länder: Slovakien, Ungern och Ukraina. Vi utbyter erfarenheter med varandra, kulturellt, språkligt, gastronomiskt...

-Det är ett perspektiv som är oerhört mycket mer spännande. För vad tillför det att åka till Warszawa eller Paris, där allt är förutsägbart och du vet vad som kommer att hända? Men att åka till Albanien eller Moldavien, till ett Europa som består av en osannolik blandning av kulturer, språk, folk och sedvänjor, ett Europa som är levande och dynamiskt - och där du inte har någon aning om vad som kommer att hända. Det är för mig mycket mer intressant. Det är för mig ett Europa värt att beskriva.