Mitt liv som djurskötare
Just nu är jag djurskötare på heltid nere i Skåne på Bosjökloster. Det är så livet kan utveckla sig, när man är mor, mormor och tillika inte helt fallen bakom en stol, när det gäller djur. Fast det ska minsann tilläggas, att jag är ingen expert på något vis, snarare är jag en glad amatör, som gladeligen drar på mig både stallkläder och stövlar. I nuläget har jag ansvar för två små kaniner vid namn Britta och Inga. De bor inomhus i en väldigt stor bur med plats för sovrum, lekplats och balkong. De är snabba, nyfikna och väsnas ordentligt, när jag ska göra ren buren, fylla på med foder, vatten och torrt gräs. Vem som är Inga och vem som är Britta kan jag inte för mitt liv urskilja. De är lika som bär och sitter tätt intill varandra, när jag närmar mig buren. Om nätterna lever de rövare i buren, springer upp och ner i sitt lilla trapphus och busar förfärligt. Då är det bara öronproppar som gäller, om jag vill ha lite nattro?
Sedan har jag den förnäma katten Sylvester, som med iskall blick studerar allt jag gör. Han är lite avogt inställd, om jag inte ser till att hans matskål är fylld och hans katt låda är ren. Det ska sägas, att jag stor respekt för Sylvester, som tillhör kattsläktet Selkirk Rex, om jag inte tar fel. När allt är som det ska sitter Sylvester i något fönster och blickar ut över parken, där det då och då kommer lite människor förbi. Varje kväll försöker jag borsta Sylvester lite, mest för att han ska tycka om mig. Då blir han både kelen och nästan tillmötesgående. Men bara för några minuter. Något långvarigt kelande ligger inte till för honom. Han är sin egen, självständig och lite av ensamvarg.
I mina åtaganden ingår också att se till att de två guldfiskarna får mat och att lampan till akvariet släcks nattetid. De två små tjocka fiskarna simmar runt i ett evigt nu och stundtals suckar jag nästan lite tungt och önskar att livet vore som för de små guldfiskarna. Nu, nu och varken gårdagen eller morgondagen bekymrar de små liven. Men när lampan i akvariet släcks för kvällen känns det som om de suckar till lite och går ner i varv. Kanske att de funderar, men i så fall på vad?
När kvällen sedan drar in är det dags att ta in hästarna, som går i hagarna ner mot Ringsjön. Hästar är stora djur och innan det är dags för stallet, ska boxar mockas, mat ska förberedas och gott hö ska läggas in i boxarna. Och fastän mina barn har haft hästar, sedan de var små, så blir jag som en lite halsstarrig tant, när jag ska hämta in hästarna. Men där är jag inte ensam, ska sägas. Fast jag behöver inte alls vara så orolig. En häst vet vart den ska, när kvällen kommer. Den går minsann in i rätt box, där den vet att kvällsmaten är serverad och mumsigt hö ligger färdigt.
Så går dagarna och det är inte klokt vad jag känner mig nyttig, behövd och rejäl. Tillråga på allt ramlade jag på en alldeles förträfflig bok om kor, när jag var inne i Lund. Men stopp och belägg, som jag tänkte. Boken heter Kor? en kärlekshistoria, och blev Årets pandabok 2012. Färgbilderna är helt otroliga och det är bara kor på alla bilderna. Dessutom finns roliga inlägg? ”jag brukar döpa dem efter politiker, korna är våra morsor, varför kan man inte ha kor som sällskapsdjur, kohagen är full av arter som tycker skit är livet, den som har en ko klarar sig alltid, en ko har alla känslor som en kvinna har och några till”, boken är skriven av Mats och Åsa Ottosson och Roine Magnusson står för de helt underbara bilderna, på just kor?
Det handlar minsann om livet på landet?
