Horisontalläge...
Den kommer som ett brev på posten, sa man förr i varje fall, den där förkylningen, influensan eller vad man nu vill kalla utbrottet med snuva, feber, frossbrytningar och ledvärk. Med ruggiga rörelser sveper jag in mig i filtar, gamla koftor och västar samtidigt som jag letar reda på de där halvt uttjänta raggsockorna, som ligger längst in i garderoben. Det gäller att vara beredd, när förkylningen gör sitt intåg. Just när jag kände att det började sticka i halsen, huvudet blev tungt och ögonen kändes som fulla av sand, skyndade jag mig upp till affären för att inhandla det viktigaste, som mjölk, juice och bröd. När jag väl kom hem, låste jag dörren, bunkrade upp en kopp varmt te, ett glas med juice och drog filtarna upp till näsan och tillät mig frysa, huttra och känna mig riktigt förkyld. Jag barrikaderade mig mot yttervärlden, stängde av, intog nolläge och inväntade läget?
När jag väl kommit ner i värmen upptäcker jag att jag inte är sämre än att jag med förtjusning kan ägna mig åt att läsa böcker. Veckan innan hade jag tillbringat minst en eller två timmar i en bokhandel i Höör. Jag stod där och småläste och begrundade titlar och baksidor så länge, att bokhandlaren förstås undrade, vad jag var för någon kvinnlig kund, som inte visste vad jag ville ha. Men jag fastnade, som man säger, i baksidesläsningar av böcker i den trivsamma bokhandeln, där det då och då kom in kunder och handlade lite försynt. Nu ska det sägas, att jag är ingen allätare, när det gäller böcker. Jag gillar inte spänning, inte för mycket intriger och inte självutlämnande böcker, där hemska livsöden brer ut sig som mattor, som man måste beträda och ta del av och eventuellt dammsuga, innan man blir som vanligt igen. Hellre tar jag mig då an en vanlig kartbok och reser runt i geografin med fantasin till länder långt borta.
Men jag hittade en bok i den där bokhandeln i Höör, där jag nästan fastnade bland hyllorna. En bok av Lars Gustafsson med titeln Fru Sorgedahls vackra vita armar. Och med denna bok som sällskap kan jag tillåta mig, att både frysa, ha feber och nysa ordentligt. Lars Gustavsson går tillbaka i sina minnen till barndomen, till sommarstugan, brännbollen, till utsikten från folkskolans fönster, till smärtan när han halkade och skrapade knäet i gruset, till kastanjeträdet och till staden Västerås i mitten på 50-talet. Han minns Skit-Oskar, som ovårdad drog sin kärra med gamla föremål till synes helt utan mening. Han minns sin far som rökte starka cigarrcigaretter, samtidigt som han lyssnade på musik från Bratislava.
Året måste ha varit 1954. Det var då de stora amerikanska bilarna, de där flotta vrålåken sakteliga gungade fram på gatorna, samtidigt som de mörka, nästan fönsterlösa Volvo PV 444 kunde studeras från trottoarerna. Det var innan trafikreglerare och annat klåfingrigt folk började lägga sig, skriver författaren. Då fanns det fortfarande många gubbar på cyklar. Cyklar som hade rejäla pakethållare, där allsköns last kunde förvaras. Som stora lådor med färgburkar, målarpenslar och allt som en målare behövde i sitt dagliga. Han minns också sin beskäftige kristendomslärare, vars morgonbön han alltid somnade ifrån samt folkskolläraren, magister Skoglund, som var liten och bred med guldbågade glasögon och som visste praktiskt taget allt, som man behövde veta här i världen.
Det ska sägas, att jag med min feber och snuva har det ganska gott, trots allt, med varma filtar, varmt te och underhållande läsning, när jag nu intar horisontalläge med näsdukar i beredskap?
