En osannolik historia
Jag hörde en gång berättas om den gamle mannen, som om vårarna läste alla tidtabeller för tågen, tog alla resebroschyrer som han kom åt och bläddrade i gamla kartböcker. I fantasin ville han åka bort, långt bort från både sitt gamla hus, byn och fosterlandet. Men samtidigt ville han stanna kvar vid farstukvisten ( jo, minsann han hade en sådan) just därför att han inte kunde lämna de där krokusarna, vårlökarna och allt annat, som skulle spricka ut, så fort vårsolen kom.
Man kan inte överge födelseögonblicket, som han förklarade för grannen i huset mitt emot.
Inte kunde han heller resa iväg, just när blomningen var som vackrast. När sommaren sedan kom med fågelkvitter och ungar i holkarna, så vågade han sig inte heller iväg. Det kunde ju komma någon halvvild katt, som försökte sig på att klättra upp i träden bland fågelungar och holkar och förresten ,så trivdes han bra på sin farstukvist om kvällarna. Och sensommaren var en hektisk tid. Då blev det fiske i sjön och kräftburar till höger och vänster och en massa orediga sommargäster här och var i snåren. Somliga verkade lite bakom flötet, som han tyckte. Nej, det mesta blev som det blev och några längre resor blev det inte av. Men resebroschyrer och tidtabeller trivdes han med att läsa. Dessutom företog han sig långa resor i fantasin. Det räckte, tyckte han.
Nyligen hade han kommit på att han skulle göra klädnypor, när han satt där på farstukvisten och funderade på att resa eller inte resa. Klädnypor måste ju räknas som hantverk i en tid fylld av slit och släng. Säkert kunde han ställa upp i någon hantverks- och konstrunda och göra sig ett litet, om än obetydligt, namn i klädnypebranschen. Klädnyporna skulle vara vackert utsirade på ovansidan, hade han tänkt och gärna i färg, som inte färgade av sig, när de fästes vid långa vita lakan och örngott. Nästan att han kände sig som en nydanande konstnär i en tid av jäkt och stress. Som reklam tänkte ha långa klädstreck längs vägen med upphängd tvätt och klädnypor i regnbågens alla färger. Kanske att han också skulle låta svag tangomusik ljuda ut över landsväg och sädesfält. Just tangomusik kunde bli som en liten kontrast till allt annat, tänkte han sig.
Det måste förstås räknas som konst, som han resonerade. Och medan han satt där och funderade på allt och ingenting, kom grannen in. Hans närmsta granne var en person, som bara läste böcker, lagade soppor och stirrade ut över staketet i tid och otid, samtidigt som han kommenterade vädret.
Grannen hade med sig en bok, som vanligt. Denna gången var det en bok av Samuel Butler, en klarsynt engelsk författare med en ovanligt skarp blick för mänskliga svagheter. Han skrev sina böcker i slutet av 1800-talet Själv föddes han i en prästgård i Nottinghamshire 1835, som näst äldst av fem syskon. Han försökte att livnära sig fårfarmare på Nya Zeeland, såväl som på att måla tavlor till försäljning. Inget var dock särskilt luckrativt. Kanske skulle han ha börjat med att tälja klädnypor i stället. Men han blev författare och som sådan framgångsrik .
Och den gamle mannen på farstukvisten övergav sina tågtidtabeller , sina funderingar på klädnypor i alla regnbågens färger och gav sig i kast med att läsa Samuel Butler. Allt medan han väntade på att våren så sakteliga skulle komma, så att han slapp att resa bort. För egentligen ville han inte åka från huset, byn eller fosterlandet utan bara vänta på att krokusarna och vårlökarna skulle kvista på sig så smått?
