Trots att allt var ett misstag och att proven visade sig vara felaktiga, har hon inte kommit över sin dödsdom. Fortfarande blir hon illa berörd då hon berättar om de tre månader hon fick leva med dödshotet över sitt huvud.

Sedan hösten 2001 hade Alda Persson besökt Blekingesjukhuset i Karlskrona sju gånger på grund av svåra smärtor i magen.

Den 23 april 2002 kallades hon in för att träffa två läkare på sjukhuset.

- Jag mådde lite bättre, värken hade börjat avta. Jag trodde läkarna skulle diskutera en operation. Vår äldste son Kjell följde med. Det var tur.

Du har en tumör

På sjukhuset möttes hon av en av de båda läkarna.

- Han inledde med några korta fraser som fick rummet att snurra. "Du har en tumör i magen", sa han. Jag fick inte fram ett ord. Det var tårar, ångest och hela mitt liv passerade revy, säger hon.

- Kjell frågade om det fanns något botemedel, berättar Alda.

- Då ringde mobiltelefonen och läkaren bad om ursäkt och sade att det var operationsdag.

Läkaren återkom och sade att det inte fanns något botemedel. Han hänvisade till en avdelning som delade ut morfin.

Smärtstillande

Efter en timmes väntan fick hon träffa den läkare som ansvarade för den avdelning för patienter som har kort tid kvar att

leva. Hon fick löfte om samtalsterapi och smärtstillande.

- Läkaren sa åt mig att berätta för min man. Jag svarade att det bestämmer jag själv.

Chockad och ledsen åkte hon hem. Hon kunde inget säga till maken. Ett barnbarns födelsedag firades. Alda jobbade och målade ett långt staket för att ha något att göra.

Mardrömmar

Men maken förstod att något inte var som det skulle och frågade gång på gång.

- Morgonen den 1 maj vaknade vi samtidigt. Jag hade drömt mardrömmar. Han frågade var det var. Allt brast och när jag sa att jag skulle dö trodde han att jag fortfarande hade en mardröm. Sedan kom chocken för honom.

Magvärken försvann, medan oron ökade. Alda arbetade som aldrig förr för att döva oron. Det var det enda som hjälpte.

Lövmarknadsdagen träffade hon en sjuksköterska från Lyckeby vårdcentral som undrade varför de inte hört av henne och varför inget svar kommit från sjukhuset.

- Jag berättade att jag skulle dö och både sjuksköterskan och jag började storgråta, berättar Alda Persson. Sköterskan ordnade tid för mig hos min egen doktor, Ingvar Ovhed, redan på måndagen.

- När han fick se mig grät vi i kapp. Men han trodde inte på diagnosen.

Nya prover togs

Nya prover togs. När provsvaren kom två dagar senare ringde Ingvar Ovhed henne.

- Du har inte cancer och har aldrig haft, sa han.

Sedan grät de igen - nu av lättnad.

Alda Persson hade haft en inflammation i bukspottkörteln, som läkt ut av sig själv. Vid provtagningen hade man inte fått med tillräckligt med blod, varför provet felaktigt pekat på cancer.

- Läkarna som gav mig diagnosen har jag inte hört av, säger Alda Persson.

- De har gjort mig så ont.

Magkatarr i stället

Trots att hon är frisk och i full gång har beskedet tagit hårt på henne och familjen. Fortfarande far hon illa av det.

- Nu har jag fått magkatarr i stället, säger hon.

Nu ser hon fram emot guldbröllopet den 20 november. Då kommer de fyra barnen och nio barnbarnen hem och festar.

Alda Persson har anmält de båda läkarna till sjukvårdens ansvarsnämnd.