Elinore Axelsson: Drömmen om båt
Vilka härliga dagar som väntade oss nu. Tänk att packa in hela familjen i båten och åka i väg långt ut i skärgården. Laga mat i båtens lilla kök. Mysa i soffan i solens sken. Bada från badbryggan och sova en natt i ruffen. Allt vi såg framför oss var täckt av ett rosa skimmer.
Så kom då till slut den stora dagen då det var dags för familjens premiärtur. Glada och fullpackade med diverse attiraljer kom vi ned till bryggan förväntansfulla över den mysiga stund som nu väntade.
Hur det gick? Om vi säger som så; turen var allt annat än rosaskimrande!
Först startade inte båten. Det lät bara surr surr från motorn. När den slutligen startade, några väl valda ord och desperata felsökningar från sambon senare, och vi äntligen kom iväg blev yngsta sonen förbannad på flytvästen och uttråkad innan vi ens kört förbi Stakholmen, det vill säga efter cirka 100 meter.
Sambon som är född optimist tyckte att vi skulle prova lite till trots sonens illvrål som hördes över hela Borgmästarefjärden. Kort därefter trillar äldsta sonen, som vägrat sitta still sen start, och är en hårsmån från att slå huvudet i en vass kant. Då gav vi upp!
Utmattade och genomsvettiga klev vi i land efter vår premiärtur som endast gått mellan Borgmästarekajen och Saltöbron.
Jag kände bara för att lägga ut båten på Blocket och gå tillbaka till livet innan båt.
Men när vi väl kommit i land utbrister äldsta sonen "det här älskade jag".
Tack vare den kommentaren bestämde jag mig för att ge det en chans till. Vi sålde inte båten. Det är ju inget fel på den. Det var vi som fick tänka om. Turerna blir långt ifrån de rosaskimrande vi tänkt oss från början, men de blir faktiskt ganska bra ändå för vi gör det tillsammans. Vår lilla familj.
