Deras son dog i väntan på ambulansen

Hampus Fridensköld blev bara 16 år. Han gick första året på gymnasiet, tränade och träffade kompisar, spelade elgitarr, älskade att bada och hade precis börjat övningsköra för körkortet. Nu väljer hans föräldrar Torbjörn och Kristina att berätta om det som är varje förälders mardröm.

Det som får dem att ta steget ut i offentligheten med sin ofattbara sorg och saknad, är den pågående debatten om länets ambulansresurser och det faktum att ambulanserna inte alltid räcker till. Sedan den dagen den 30 mars 2009 då ingen ambulans fanns på plats i Ronneby, har ytterligare nedskärningar gjorts i ambulansverksamheten. Mest uppmärksammat har varit att man tagit bort en dygnsambulans i västra Blekinge och att livsviktig ambulansberedskap används för transporter av patienter mellan sjukhusen.

- Om det här på något sätt kan bidra till att göra det bättre, då känns det rätt för oss att göra detta. Jag tror inte att folk vet om att det är så här det ser ut, säger Torbjörn.

Hampus var lite förkyld den där sista helgen i mars 2009. På söndagskvällen sa föräldrarna godnatt till honom och till småsyskonen. Hela familjen gick och la sig.

– Jag tänkte att han skulle vara hemma från skolan på måndagen, han hade ju haft feber och så. Vid sjutiden stod jag och bredde frukostmackor när vi hörde ett konstigt ljud från Hampus rum. Jag fattade direkt att något inte var som det skulle.

När Kristina och Torbjörn rusade in, fann de sonen rosslande och till synes livlös i sängen. Medan de larmade 112 efter ambulans, kom en granne som är sjuksköterska och påbörjade hjärtmassage.

– Hela tiden hade vi högtalaren på med SOS, de sa att de inte hade någon ambulans i Ronneby, att närmaste var i Karlskrona.

Efter en kvart kom räddningstjänsten som hade en hjärtstartare med sig. Det märktes att de inte var riktigt vana att använda den men nya försök gjordes att få i gång Hampus hjärta.

– Det är jättesvårt att uppskatta tiden som gick men det gick åtminstone ytterligare tio minuter eller mer innan ambulansen kom. De höll sedan på länge med återupplivningsförsöken innan de körde in med honom till sjukhuset.

Kristina och Torbjörn fick följa efter i en annan bil och när de kom till sjukhuset, möttes de av en sjuksköterska.

– De ledde in oss i ett rum och så fort vi fick se de tända ljusen förstod vi ju men ändå inte. Jag tänkte bara "släck ljusen", säger Kristina.

Det ofattbara hade inträffat. Hampus var död och det visade sig senare att han hade hjärtmuskelinflammation och också ett fel på hjärtat som varken han själv eller familjen kände till. Den typen av plötslig hjärtdöd som i flera uppmärksammade fall drabbat fotbollsspelare och elitidrottare.

– Efteråt ville vi ju veta, vad hände egentligen och varför? Jag började dra i det och redan då sa sjukvårdspersonal jag pratade med att det var mer nedskärningar på gång. Men bakom den där statistiken de pratar om, att 90 procent ska nås inom en viss tid och så vidare, döljer sig ju riktiga människor. Vårt fall är inte unikt. Varenda procent är ju levande individer, det finns ingen kropp som är fulländad och det här kan hända vem som helst och när som helst.

Kristina och Torbjörn vet inte om Hampus hade överlevt om ambulansen kommit tidigare. De är inte ute efter att anklaga vare sig ambulanspersonal, läkare eller andra som var med och kämpade för att rädda livet på deras son. Men de hade sluppit bära med sig tanken på att det kanske hade gått att rädda Hampus om bara ambulansen kommit tidigare. Och de kan inte förstå hur det är möjligt att ett samhälle som vårt inte längre tycks kunna garantera livsviktiga samhällsfunktioner som akutsjukvård och räddningstjänst.

– Än idag vet jag egentligen inte vad som hände. Hur kunde Ronneby stå utan ambulans en vanlig måndagsmorgon? Hade någon frågat mig hur mycket jag var villig att betala för att ha den tryggheten, att det finns en ambulans när jag behöver den, hade jag förstås sagt att jag var beredd att betala vad det kostar i så fall. Men det är aldrig någon som har ställt den frågan till mig, jag har aldrig fått chansen att tycka till om det är rimligt att Ronneby står utan ambulans, säger Torbjörn.

Han och hustrun Kristina kastades från den ena dagen till den andra in i en värld som de inte visste fanns och som fortfarande känns som att den inte är på riktigt. Det har gått ett och ett halvt år men det är ännu plågsamt för dem att prata om det. Ändå är det pratandet som fått familjen att ta sig genom den akuta krisen och den första tiden. Bit för bit har de fått bygga upp en ny tillvaro där Hampus inte finns med dem i levande livet men ändå är en omistlig del av dem.

– Vi har fått ett livstidsstraff som vi tvingas leva med. Så känns det. Jag tänkte att jag har två val - antingen lägga mig i fosterställning och ge upp. Eller så skapar man sig en tillvaro som man kan leva med. Vi har ju två barn till att tänka på, förklarar Kristina.

Den första tiden handlade om överlevnad. Att hitta fotfästet igen, att på något sätt ge trygghet till barnen samtidigt som de hanterade sin egen sorg. De bestämde tidigt att vara öppna med det som hänt, träffade Hampus skolkamrater och lärare och de hade ett stort stöd från både släktingar och vänner.

– Med det vi vet nu hade vi behövt ha en checklista med oss från sjukhuset. Det är inget som går av sig själv, du måste själv dra fram all hjälp. Man lever i ett vakuum, i en bubbla, i flera världar samtidigt och det blir så absurt. Mitt i detta skulle vi välja kista och kyrkogård till vår son.

Under den där förlamande första tiden, var det en mängd praktiska saker de måste ordna med. De gick timslånga promenader, pratade och pratade och pratade. Under sömnlösa och evighetslånga nätter turades de om att skriva i ett kollegieblock som alltid låg på köksbordet, för sig själva och till varandra.

– Vi är båda ganska driftiga människor. Framåt sommaren började vi bygga terrassen, vi bara bankade och slog, berättar Torbjörn.

Det går inte att sörja dygnets alla timmar. Kroppen säger ifrån och livet måste fortsätta. Som oftast är det de små sakerna som kräver de svåra besluten. Hur gör man med de personliga sakerna? Tandborsten, skorna i hallen, Hampus akvarium, dator och mobiltelefon. Och när slutar man automatiskt att duka för fem personer?

– Det blev en sak här och en där. När det kändes okej för oss att göra det. Men mobilabonnemanget vill vi inte säga upp. Vi vill inte att någon annan ska ha Hampus nummer.

Den personliga förlusten och tragedin som drabbat familjen är uppenbar. Men så här ett och ett halvt år efteråt, finns det något annat som Kristina och Torbjörn vill lyfta fram. I ett större perspektiv handlar det om trygghet och tilltron till livsviktiga samhällsfunktioner.

– Du tror att när du ringer 112 så svarar någon och ambulansen kommer. Men så var det inte. Vi bor inte långt ute på landsbygden. Tänk om detta händer något av våra andra barn? Vad ska vi säga till dem efter det som hände Hampus?