70 år som skeppsgosse

Att träffa Oskar Oxelsten i Gagnekulla norr om Rödeby kan närmast likställas med att sammanstråla med ett levande uppslagsverk om den svunna segelepoken.

Med osvikligt minne berättar han om hur han som 15-årig bondpojke från Jämjö sommaren 1933 bestämde sig för att flytta två mil bort till Karlskrona och ansöka till skeppsgossekårens treåriga utbildning med tre vinterkurser och två sommarkurser.

- En ett år äldre kompis hade beskrivit hur det var. Han betonade att det fanns stora möjligheter att studera. Jag var intresserad av att läsa. Jag läste mycket hemma. Jag passade till exempel på när jag vaktade korna.

Som näst äldst av sex syskon såg han stora möjligheter i en militär karriär.

- Arbetslösheten var svår 1933. Jag valde skeppsgossekåren i stället för att gå till sjöss eller att bli bonddräng.

Hade 15 öre om dagen

Mat, husrum, 15 öre per dag samt utbildning var förmåner som tilltalade den relativt korte skeppsgossen.

- Vid inskrivningen den 1 oktober var det några befäl som uttryckte sig bekymmersamt om att jag bara var 149 centimeter lång. Jag höll ett brandtal för min rätt och för mitt intresse att läsa. Så jag blev antagen som en av 101 skeppsgossar.

1933 års kull var den näst sista kullen som gick sina tre år. 1936 antogs den sista årskullen. När de avslutade sin utbildning var skeppsgossekårens saga all. En riksverksamhet som inleddes den 6 april 1881 vid den stora kasernen på Amiralitetsslätten.

Antagningsbestämmelserna

från år 1900 angav att gossarna skulle ha fyllt 15 men inte 17 år.

- Det var en hård utbildning. Vi fick veta hut. Vi hade uppsatsskrivningar, matematik och så förstås all segelutbildning.

Gossarna anbefalldes att lära sig mycket utantill under de första sex månaderna. Det gällde tre nya språk som morse, semafor och språket med flaggor.

Få hoppade av

Med en imponerande säkerhet rabblar den pigge före detta kaptenen upp en mängd termer som användes ombord på skolfartygen Jarramas och Najaden.

Endast 4-5 pojkar per kurs avbröt den hårda drillningen.

- Disciplinen var hård. Under en segling var jag uppe i en kryssmast. Mössan blåste av mig fastän jag hade den fastspänd under hakan. Även om det inte var mitt fel så fick jag ersätta mössan med 1,45 kronor innan jag fick en ny.

Förutom marinens organisation med alla dess befäl, med dess hälsningsplikt, skulle gossarna också kunna flygets organisation.

- Vi fick verkligen extra skinn i våra händer. Det var påfrestande med alla linor vi drog i på segelfartygen.

Mjukare gång med segel

Som den segelentusiast han i dag är har han en egen teori om skillnaden mellan segelfartyg och motorfartyg.

- Segelfartyg har en mycket mjukare gång. De har långsammare rörelser.

Det nioåriga kontraktet kändes inte tungt att fullfölja för en person som ville fortsätta på den militära banan.

- Vid 18 års ålder började jag en underofficersskola.

Styrman och artillerist var tjänster som blev aktuella.

- Redan under skeppsgosseåren fick jag göra många resor. Resor som många i min omgivning blev avundsjuka på. Därefter gjorde jag än fler resor.

Den minnesgode pensionären berättar att han avslutade sin militära bana som kapten som han utnämnts till 1972.

- Vi är endast 10-12 kvar av dem som skrevs in som skeppsgossar den 1 oktober 1933. Det var inte så många som läste vidare. Det var några som straffade ut sig för att få ett slut på det nioåriga kontraktet.

Oskar Oxelsten har varit ivrigt sysselsatt under sitt pensionärsliv. I hemmet i Gagnekulla norr om Rödeby finns flera exempel på hans driftiga skaparkraft. Nyckelharpor, en balalajka, en skeppskista och flera föremål som användes på stora segelfartyg.

Av logiska skäl upplöste den gamla skeppsgosseföreningen sin verksamhet 1996.