RECENSION THE FOO: Mer dans än musik

Det är en uttalad ambition hos festivalgeneralen att nå den yngre publiken i år och mycket säkrare kort än The Fooo är svårt att hitta för det ändamålet. Kanske är de här 16– och 17–åringarna ett steg bort från den familjära traditionen på festivalens onsdagskonserter, men knappast ett tecken på att de bokningsansvariga är ute på djupt vatten.

The Fooo framkallar hängivenhet hos företrädelsevis flickor upp till 15 år och verkar i en tradition där företrädarna hetat One Direction i nutid, Take That, East 17 och New kids on the block på 90–talet och kanske till och med The Beatles på 60–talet

Konceptet på scen i kväll känns igen, således. Som beundrare går det att ha sin personliga favorit bland killarna i The Fooo och samspelet mellan heltidsfansen och bandet verkar genuint på riktigt. The Fooo vet mycket väl att hela deras existensberättigande bygger på dem i raderna längst fram.

Innan konserten börjar tjuter de så fort något händer, oavsett vad, på scen. Det är så klart falsklarm några gånger. En funktionär som går förbi, en rökmaskin som testas, en skärm som slås på.

När killarna dyker upp står det snabbt klart att det vi ser är mycket mer av en dansföreställning än en popkonsert. Låtarna är musik till dansen, snarare än något som i första hand har egen bärkraft.

Det är ett friktionsfritt pop– maskineri på 40 minuter som inte skaver någonstans alls, och säkert något som framkallar minnen för den unga publiken när de går igenom en gammal hårddisk om, säg, tio år. En konst så god som någon att åstadkomma.

Men frågan är om mikrofonerna var på, och om det i så fall spelar någon roll.