RECENSION NAUSE: Färgsprakande show utan skönhet och substans

Den elektroniska dansmusiken, däribland house, kan kanske sägas vara vad rocken varit för breda ungdomsgenerationer under sista halvan av 1900–talet. Samtidigt som rockfestivaler i stora kostymer får lägga ner och börja om i liten skala är det Swedish house maffia som säljer ut arenor flera gånger om och en festival som Stureplansgruppens Summer burst som drar över 100 000 besökare över fyra dagar i Stockholm och Göteborg.

Stjärnorna, allt som oftast pojkar, har aldrig stått i en replokal men de har dator och bakåtslickat hår.

Dagens omåttligt populära house har inte alltför mycket att göra med det som uppstod under de första 80–talsåren när soul och disko mötte elektronisk musik från Europa och ungdomar i såväl Chicago som Johannishus började ge ut sina egna låtar på egna vinyl– och kassett– bolag.

För att få uppträda på ett svenskt torg under en stadsfest måste du, helt i vanlig ordning, också i år kunna leverera pophits med självhäftande innehåll. Bara det att frekvensen av det som redan för flera decennier sedan av sura kritiker kallades "dunka dunka" hela tiden når nya höjder.

Och det, att leverera hits och dunka dunka, klarar Nause av.

Men det som händer på torget lider tyvärr brist på både skönhet och substans. Där budskapen och berättelserna (utöver det underförstådda som lyder "nu är det fest") försvinner måste det vackra träda in, och det gör det aldrig riktigt. Förmodligen är den färgsprakande och evigt blinkande ljusshowen tänkt att frammana någon form av eskapism, men det är svårt att skaka av sig snabbmatsdoften och det faktum att det är Flaggenhuset och inte en tunnel till ett land bortom tid och rum som finns bakom en.