1. Avdelningar
  2. Orter
  3. E-tidning
  1. Shop
  2. Tjänster
  3. Annonsera
  4. Tipsa oss!
  5. Kundcenter

Innehåll A-Ö

De visar vägen tillbaka

Vägen tillbaka efter en stroke eller en trafikolycka kan vara lång.
På rehabiliteringen i Karlshamn finns 30 vårdplatser för de här patienterna. En verksamhet som sällan får de stora rubrikerna och som inte så många har kunskap om.
Karlshamn • Publicerad 15 april 2003

En stroke kommer plötsligt. Från den ena dagen till den andra har du tappat självklara funktioner. Prata, ta dig upp ur sängen, gå på toaletten, äta eller läsa tidningen. Vägen tillbaka kan vara olika lång beroende på hur allvarlig skadan är men flertalet patienter behöver rehabilitering i någon form.

Förutom att få kroppen att lyda igen handlar mycket av rehabiliteringen om patientens kognitiva funktioner. Koncentrationsstörningar, minnesförlust, problem med logiken och olika tankeprocesser kräver omfattande träning. Patienten kan kanske inte använda en smörkniv, minns inte hur man sätter på tv:n eller var ytterdörren är.

Särskild enhet

I dag finns tio vårdplatser på medicinkliniken i Karlshamn avsedda för strokepatienter i det akuta skedet. Enligt det sparpaket som landstingsstyrelsen i går tog ska i stället en särskild strokeenhet inrättas på rehabiliteringskliniken i Karlshamn.

Där har man i dag 30 vårdplatser varav 15 är till för strokepatienter. Av dessa 15 är mellan fyra och sex avsedda för strokepatienter under 65 år från hela länet.

Resten av vårdplatserna på rehab i Karlshamn är till för ortoped- och kirurgipatienter samt ryggmärgsskador och neurologiska skador.

- Vi har redan i dag ett väl fungerande samarbete med medicinkliniken kring strokepatienterna. Särskilda strokeenheter finns också på andra håll i landet, säger överläkare Mats Mattsson.

Farhågor

Det finns dock farhågor om att man ska bli tvungen att prioritera hårdare när det gäller övriga vårdplatser för andra kategorier av patienter.

Som det är i dag har man inga överbeläggningar på rehabiliteringen. Ett medvetet beslut som man fått slåss för, inte minst inom sjukhusorganisationen där andra kliniker ibland haft svårt att förstå varför rehab inte kan ta överbeläggningar när andra gör det.

- Som jag ser det vore det mycket bekymmersamt om vi hamnar i ett läge där vi måste ha överbeläggningar, säger Mats Mattsson.

Klarar det mesta

Han reagerar också mot gårdagens uppgifter i BLT om att Blekinge skickar yngre med hjärnskador till Orup utanför Lund. Det har man gjort tidigare och har fortfarande ett gott samarbete med Orup men i princip klarar man de flesta rehabiliteringar själva.

- Vi har givetvis ett erfarenhetsutbyte, en del så kallade second opinion-utlåtanden i särskilt komplicerade patientfall. Men jag tror det är två år sedan vi skickade en ung patient till Orup för rehabilitering, kommenterar Mats Mattsson.

Samverkan

På rehabiliteringen samverkar flera yrkesgrupper och kompetenser kring patienten. Sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, sjukgymnaster, kuratorer, logopeder, arbetsterapeuter och terapibiträden med flera behövs för ett gott resultat. Men till skillnad från många andra medicinska specialiteter så är det ändå patienten själv som måste göra jobbet.

- Det handlar om motivation. Vill inte patienten själv så är det inte mycket vi kan göra, säger Ingrid Fredriksson som är arbetsterapeut.

Ska klara sig själv

Vårdtiderna blir långa, i snitt handlar det om fyra-fem veckor men det kan handla om många månader också. Efter att ha skrivits ut från vårdavdelningen behöver många fortsätta på dagrehabilitering. Målet med rehabiliteringen är att patienten ska kunna klara sig i sitt boende och vara så självständig som möjligt. Anhöriga och andra närstående kring patienten gör en stor insats och betyder mycket för hur lyckosam rehabiliteringen blir.

Lotta Andersson
Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.