Ark bjöd på mer än musik

Det är en regnig sommarkväll i augusti. Himlen har öppnat sig, tält står uppställda i ett ordnat kaos. En sned skylt hänvisar till en festival och platsen är Uråsa. På ett avskalat lastbilsflak stegar medlemmarna i 1997:s The Ark upp och ger en liten publik stor musik, som inte lockar mig ur mattältet.

Förstrött ser jag på grabbarna på flaket och tuggar på rykande het ratatouille. Visst energi, men på något vis lite uppgivet precis som vädret. Intrycken är inte så starka från deras uppträdande och bilderna ligger inte kvar på hornhinnan.

Men vädergudarna kan det där med att förvandla regn till sol och nu, dryga fem år senare i Väggahallen i Karlshamn, fullständigt blossar bandets uppträdande av energi, scenkänsla och självförtroende.

Inför en klen publik (konserten drog bara 500 personer) fick de ändå den stora hallen att krympa och stämningen att infinna sig. Ljussättningen lyfte fram showen och bandet sållade ut guldkornen från den nya skivans fyllda skafferi, pampigt, underhållande och extravagant; bandet bjuder på mer än bara musik.

Ett och annat gammalt triumfkort lyftes fram och den unga publiken var inte sen att inflika i entusiasmen, refrängen till "Echo chamber" sjöngs av fler än Ola Salo.

Det handlar om att följa kroppens signaler och känslan i maggropen, den ljuger aldrig - Let your body decide, det hävdar åtminstone, Ola Salo. "The most radical thing to do" framfördes med en stämningsfull inlevelse som exploderade i ett klimax som var tänkt att avsluta konserten. Men utan pardon klappades ett nöjt band in igen och gitarristen Martin Axén bytte snabbt plats med trummisen Sylvester Schlegel - surprise...

Med lättillgängliga melodier och tonartshöjningar håller sig The Ark inom ramarna. Det är cleant och melodin får styra. Det är glamrock med budskap och musikalbetonade refränger. The Ark i ett nötskal alltså, om än med en något rockigare framtoning än tidigare. Fram för homoadoption och fram för individens rätt till lust och utspel.

Men fredagkvällen i Karlshamn var inte bara The Ark. Först ut på scenen var karlshamnarnas egna lokalband Badger som fick med sig publiken men tyvärr bjöd hallen inte på någon bättre akustik och ljudet för de sex medlemmarna blev något grötigt.

Det andra lokala bandet, Wreckage, visade på en scennärvaro och energi som heter duga, för att inte nämna sången. Ett plus för trummisens "jazztrummisgrepp" i trumstocken.