Mitt korta liv som Jona

Det är blött och kallt. Min fötter står på något knottrigt. Det är becksvart, med ytterst få stunder av ljusglimtar när takluckan öppnas. Det luktar hav. Ni vet lukten av tång och salt.

Något fastnar kring min fot och jag försöker sparka bort det. Det är alldeles slemmigt. Jag tar fram en tändsticka. Ljuslågan kan för mig berätta att det är en bit tång som slingrat sig kring min fot. Inte konstigt med tanke på att jag befinner mig inuti gommen på en val.

Valar är stora och mäktiga djur. Om de från början valt att ta för sig av kungariket Oceanen hade de säkerligen varit härskare i dag. Men så blev det inte.

Istället tog hajarna över.

Hur respektingivande är egentligen valen? Jag tänker direkt på späckhuggaren Willy från filmen "Rädda Willy". En val som inte annat än räddad vill bli.

Och så kontrar vi med alla filmer om Hajen. En film som gett en hel generation en fobi.

Som många säkerligen redan räknat ut befann jag mig aldrig inuti en val. Inte heller tände jag en sticka för att kunna se efter vad som slingrat sig kring mitt ben. Blöta tändstickor är uppenbarligen inget vinnande koncept.

Men så är jag inte Jona heller.

Jag drömde bara att jag var honom.

I förra veckan befann jag mig på en katamaran i Kap Verde utanför Afrikas kust. Omkring 60 nervösa turister på en båt som vågarna ägde. En hutlös summa hade tagit med oss ut på det stora blå i hoppet om att få se de ännu större blå. Turistfällan "Valsafari" stod på schemat.

Hälften av besättningen hängde överbord på grund av sjösjukan. En liten pojke från Wales hade åtagit sig uppgiften som guide. Han såg valar överallt.

Efter en stund saktade båten in. Passagerarna slutade plötsligt att spy. Tystnaden lade sig andaktsfullt över båten.

Runt omkring oss skimrade stora block i grå och blå toner. Här och var spricker små gejsrar upp. Vi var mitt i en flock av valar. Mäktigt. Absurt. Jag skulle aldrig kunna jämföra mina upplevelser med Jonas. Men bra nära, det skulle jag allt vilja påstå.