Sardinen ska få simma fritt även i framtiden!

Utrustad med en systerson på ett år och åtta månader går det inte att komma undan tankegångar angående framtiden.

Vad kommer han minnas från barndomen? Vilka låtar, tecknade figurer och maträtter kommer han att plocka med sig in i vuxenlivet?

Blir han lika bortskämd som jag med tanke på att jag har en outsinlig källa att ösa ur? Det är liksom en förutsättning för att bland annat få ihop de här kåserierna varje vecka. Jag har ännu inte infört Tintin i hans unga medvetande. Snart, alldeles snart, är det dags att berätta om Bamse och Lille Skutt. Agaton Sax och Ture Sventon får vänta ett tag till.

Det där kommer att lösa sig. Sådana tidlösa klassiker måste väl leva vidare även i dagens stressade samhälle?

Det är desto sämre ställt på musikfronten. Sjunger man om en sardin som simmar i Medelhavet fortfarande? Går man över daggstänkta berg? Byggs skeppet Albertina? Frågeställningarna är många och de unga föräldrar och dagisfröknar som troget läser dessa rader, det måste väl finnas någon, är fria att höra av sig till mig och stilla min nyfikenhet.

För inte är det väl bananer i blöja, schlagerfinal om en vecka, och skränfior i diverse utstyrslar som gäller? Har de puttat bort klassikerna hos dagens knattar?

Jag ryser vid blotta tanken och hoppas innerligen att Olle hittar sina blåbär även i framtiden.

Med detta sagt vill jag återigen poängtera att jag inte är aktuell för pension inom det närmaste även om ett kuvert i färgen orange uppges vara på väg. Jag har inte ens passerat 35, hemska tanke när den dagen kommer, men propagerar likväl för låtar med ett budskap. "Vi gå genom skogar och hagar, på färdens besvär ingen klagar, vi sjunga var vi gå. Hallå! Hallå!"

Snacka om djup!