"Jag är hellre Bond än ett övergött troll"

Mönstret känns igen.

Gång efter dito.

Och nej, jag talar inte om de medaljongbeprydda tapeterna som fanns i mitt barndomshem eller de storblommiga små kaffekopparna som var legio på farmors kafferep en gång i tiden. Även om det var mönster att minnas.

Jag tänker på mitt eget uppträdande i samband med diverse biofilmer. Vi de få tillfällen som jag frekventerar stadens cinematograf, jag vet att det inte riktigt heter så men det lät fantastiskt stiligt och därför får det stå kvar, känner jag mig som oftast upprymd och redo att ta över världen.

Jag ikläder mig helt enkelt rollen av hjälten, eller gangstern om det är en karismatisk sådan, och funderar på hur jag själv skulle agera. Detta gäller filmer som har just dessa båda ingredienser. Jag hann aldrig med att se Åsa-Nisse på filmduken, jag föddes tio år efter premiären av nummer 19 och den var tyvärr kass med Arne Källerud som en blek replika av John Elfström, men fick jag välja figur där hade jag förmodligen agerat som en lismande handlare Sjöqvist och bjuda på bröllopskonfektyr i parti och minut.

Den senaste Bondfilmen gjorde det desto enklare att ta ställning. Den 50-årsjubilerande agenten har onekligen något extra och på vägen hem från biografen gick jag längs stadens gågata, spejandes efter smygande underhuggare som i vilken sekund som helst kunde ha slagit till i försök att eliminera min ringa person.

De dök aldrig upp. Det enda som hördes var mina stabila steg mot kullerstenen. Dramatiken som uppstod handlade om att jag var en hårsmån från att vricka foten på den något ojämna gångytan. Sådant där skulle aldrig Bond ha brytt sig om och jag har förmodligen fortfarande en del att lära.

Frågan är vem jag fattar tycke för i den senaste Sagan om Ringen-filmen? En yxsvingade dvärg eller ett övergött troll?

På något sätt är det desto roligare att leka agent.