Ett tydligt vårtecken

Inte för att vädret direkt anbefaller det men likväl känner jag mig manad att rada upp en del vårtecken med tanke på datumet.

Det finns några stycken som återkommer lika troget som deklarationsinlämningen.

Jag tänker bland annat på tonåringarna som tävlar om att ha så lite tyg som bara möjligt på kroppen. Det gäller för övrigt båda könen, jag vill inte framstå som en sexistisk dinosaurie. Det är lätt hänt i dessa dagar.

Därefter tävlar samma åldersgrupp i vem som ligger nedbäddad allra längst i lunginflammation, men det är en helt annan historia.

Glasshaken och dess hutlösa priser är ett annat återkommande vårtecken liksom hetsen över att byta däck. Vintervarianterna ska ersättas av sommarditon. Tillvägagångssätten är många. En del väljer att försöka få ordning på muttrarna på egen hand. Alla som någon gång har kört i en nedförsbacke och helt plötsligt sett höger bakhjul rulla förbi vet att det inte är en särskilt angenäm upplevelse.

För att undvika denna fadäs har jag för vana att låta expertisen ta hand om mina däck. En, jag skriver en, gång ryckte en kollega in i hopp om att lära mig hur det skulle gå till.

Han skruvade bort däck för glatta livet innan han ansåg det som en god idé att bjuda in mig i sammanhanget.

Efter att förgäves försökt få bort en bult i 20-talet minuter gav jag till slut upp, satte mig på garageuppfarten och lovade mig själv att jag aldrig skulle föremjukas på samma sätt igen.

Vips uppfann jag ett alldeles eget vårtecken. Så fort fåglarna börjar kvittra tänker jag på min mekaniska oduglighet, för det handlar väl inte enbart om styrka?, och susar i väg till verkstaden.

Kanske köper jag en glass på vägen samtidigt som jag undviker att köra över för klent klädda tonåringar?