Dagisbarn och pirater

En gång för oerhört länge sen jobbade jag på dagis. En dagisunge hette Simon Klose, och som jag kommer ihåg det var han en rätt lugn och tämligen klipsk liten kille.

Häromdagen dök denne Simon Klose upp i offentligheten som filmare, mannen bakom filmen med förkortningsnamnet TPB AFK. (TPB står för The Pirate Bay, och AFK Away From Keyboard.)

Filmen är en dokumentär om Piratebay-rättegången och framför allt om de tre killar som åtalades och till sin egen förvåning dömdes till fängelsestraff och skadestånd på tiotals miljoner.

Jag såg filmen häromdagen - den är förstås fritt tillgänglig på nätet.

Det var inte ett helt smickrande porträtt den tecknade av de tre huvudpersonerna. De framstod som datanördiga, lite omogna och barnsliga ibland, seriösa ibland. De hade svårt att ta rättegången på allvar och blev rätt chockade när de fick sina domar.

Själv känner jag mig kluven inför företeelser som Pirate Bay. Jag har lite svårt att förstå hur man kan betala massor med pengar för datorer och annan hårdvara, rätt mycket för nätuppkoppling - och så tycka att allt innehåll på nätet ska vara gratis.

Samtidigt är Pirate Bay en del av internets historia, en utlöpare av gamla slagord som "information wants to be free". Hade det inte funnits ett antal datanördiga och nätliberala typer i Californien på 1980- och 90-talen hade vi förmodligen idag bara haft stora centraldatorer och datanät som kontrollerades helt av storföretagen.

Och det finns en klar linje från nätaktivismen kring Napster och Pirate Bay till dagens Spotify - som förra året inbringade 3 miljarder till musikindustrin.

Men det innebär också att Pirate Bay är historia, internet har vandrat vidare. Vid piraträttegången i tingsrätten var det stora demonstrationer med piratflaggor; när det var dags för hovrätten konstaterade försvararen Peter Athin besviket att det inte syntes till en enda demonstrant.

Kvar är bara tre killar med fängelsedomar och skadeståndskrav som kommer att hänga över dem hela livet.