Hjulet behöver inte uppfinnas på nytt

Heder och tack till de distriktssköterskor inom Karlskrona hemsjukvård (BLT ­debatt den 26 januari) som fort­farande orkar argumentera mot systemvärldens ­stora intrång i människors livsvärld. Den senare är den individuellt levda världen – den värld som formats och formar våra praktiskt erfarna liv.

Min bakgrund, som gör att jag reagerar, är att jag efter sjuksköterskelegitimation för 50 år sedan och vidare akademiska studier arbetat med vård såväl praktiskt som teoretiskt och något politiskt. Nu har jag erfarenheter av att ­höra till de äldre. Otaliga gånger har jag (och min man, tidigare distriktsjuksköterska) hört om gamla erfarenheter, kunskaper, projekt och forskningsrön, nu glömda som plockats fram som nyheter. När vi hör om dessa vet vi båda inte om vi skall skratta ­eller gråta. Varje generation verkar behöva upp­finna sina egna hjul, inte polera ekrarna i de gamla. Så tycks det även vara i Karlskrona/Kallinge. Gammal kunskap – dammig kunskap?

Det är ett otal samhälleliga reformer som under åren har påverkat vården och de anställda. Den samhälleliga förändringen av ­distriktsjuksköterskornas arbetsområden inleddes, som jag ser det, redan med Ädelreformen 1992. Kårens nästan hundraåriga erfarenheter av mobilitet för vård i hemmen och på mottagningar spolades i princip ut med det administrativa badvattnet. Det var ”ädelt” att de äldre patienterna ”avmedikaliserades” och de anställda ”sociali­serades” till ”nya tänk”. Så kom hälsovalet som skulle ge patienterna ökad valfrihet, främst till läkare. Husläkarreformen hade väl räckt för individuell valfrihet, men så icke. Nu senast hemsjukvårdens överför­ande från landstinget till kommunerna. Alla dessa förändringar har beordrats på riksnivå. Så har de lokala aktörerna haft att planera på hemmaplan. Förvaltningarna har sitt sätt att hantera reformerna, professionerna har sitt liksom individerna.

Tröskelprincipen – att de som kan ta sig ”över tröskeln” för vård av distriktssköterska på mottagning – har införts på flera håll i landet. Det är okänt för mig om patienten alltid själv anser sig klara av att ta sig till mottagning för besök i hemsjukvården. Har han/hon som äldre ­inte talan kan det ses som ålderism. Saknas kommunikativa samband – kommunikation på lika villkor – mellan synsätten förs heller inga samtal kring hur organisationen skall fungera och varför. De ­planerare med maktpositioner som inte förstår professionerna kan inte lyssna därför att de inte förstår. Språken är olika. De kan därför inte genomföra risk- och konsekvensan­alyser så som undertecknarna (den 26 januari) ön­skar.

Har man inte definierat bär­ande begrepp dominerar systemvärlden i vården. Vid ett seminarium ställdes frågan ”vad är vård” till landstingets och kommunens planerare inför hemsjukvårdsavtal. De svarade inte. Kunde inte eller ville inte? Dessutom angav landstingets planerare att distriktssköterskorna ”sköt patienterna framför sig för egen vinning”. Dilettanten som ­talade om dille-tanter?

Ni är tappra. Fortsätt fungera som patienternas advokater om ni orkar. Tyvärr tror jag inte att ni får gehör från ledningen.