Gymnasieskolan, en plats att lära eller att vara?

Dagligen får vi läsa hur gymna-sieelevernas kunskaper i kärnämnen har försämrats påtagligt under det gångna decenniet, och orsaker till fenomenet diskuteras flitigt på alla nivåer. Och frågan är varför har det blivit så här? För inte har väl gymnasister i dag bara blivit dummare än sina föregångare?

Inger Enkvist i sin bok "Feltänkt" (2001), menar att den viktigaste orsaken till allt sämre kunskaper i kärnämnen är den moderna pedagogiken, den antiauktoritära pedagogiken, som ger eleven allt större frihet att själv styra sina studier och lärande. Men som jag ser problemet behöver dock inte den nya pedagogiken nödvändigtvis ensam bära skulden till fenomenet.

Som det är i dag skall alla ungdomar gå i gymnasieskolan, för att samhället och arbetsmarknaden kräver allt högre utbildning och bredare kunskaper av individer. Tanken i sig låter ju bra, men det som jag ser som feltänkt är att man inte tar någon hänsyn till elevernas förkunskap, motivation eller andra förutsättningar inför deras gymnasiestudier. Kärnämnena är obligatoriska i samtliga nationella program, men alla elever klarar inte att läsa, skriva eller räkna på den nivån som krävs i gymnasieskolan. Och min fråga lyder om det verkligen kan vara bra för lärandets process när alla, oavsett kunskapsbrister, tvingas sitta i ett och samma klassrum och läsa samma teoretiska ämnen?

Prova lärlingssystemet

För att lärsituationer ska vara så gynnsamma som möjligt bör eleven uppleva dem som meningsfulla och intressanta, men så blir det inte för dem som redan från början har halkat efter. Enligt min mening finns det då risk att dessa elever inte känner sig delaktiga med övriga klassen, vilket kan negativt påverka deras motivation att läsa och lära, och kunskapsklyftan med de övriga bara växer. Och denna utanförkänslan kan i många fall leda till differentiering och anomi hos eleven, och den i sin tur kan leda till problem utanför skolan i form av missbruk samt brottslighet.

Jag skulle vilja föreslå att man kanske skulle kunna ta ett steg tillbaka och återigen dela elever till olika institutioner beroende av deras egentliga intressen, det vill säga som mera praktiska eller teoretiska utbildningar.

Varför inte pröva det gamla lärlingssystemet igen? Visst kan man sammankoppla delar av utbildningen mellan det praktiska och teoretiska, men att tvinga elever som saknar förutsättningar att läsa teoretiska kärnämnen ser jag inte som någon lysande metod i lärandets process utifrån pedagogiskt perspektiv. Det kvantitativa i stället för det kvalitativa tycks vara tanken bakom den moderna s-märkta skolpolitiken, och de pedagogiska frågeställningarna har hamnat i skymundan.

Elever under uppsyn

Medan den nya pedagogiken handlar om att elever ska lära sig att lära nya kunskaper, ser det ut i verkligheten som att elever bara ska vara i någon sorts institution där man har dem under uppsyn och kontroll.

Ilpo Okkola

fil. mag.

Sölvesborg