Blott en bild, ett ögonblick att sända

Vi kan kalla dom Fanny och Jossan. Den senare döptes en gång till Josefine av sina välmenande föräldrar, men sedan den dagen var hon dömd till ett liv som "Jossan".

Nyheter • Publicerad 23 september 2010

De sitter på en så kallad hamburgerrestaurang mitt i staden och de tjattrar och tjoar och tjiar om fotbollskillar och vampyrer och jag vill inte lyssna, men kan inte låta bli för rösterna är höga och jag är nyfiken.

Sedan händer det.

Den ena tjejen tar en bild på hamburgaren och skickar iväg ett stycke förevigande till någon annan. Historien förtäljer inte till vem, men då bankar någon mig i skallen. Lite lätt och lagom kärleksfullt.

Det är min gammelmormor, eller farmors mor, egentligen. Helga Heed. En godhjärtat kvinna. Som dessvärre lämnade denna värld för 20 år sedan.

Nu står hon där, denna husmoderns hjältinnan, och förbannar det faktum att jag äter snabbmat. Förvisso finns hon bara i mitt huv, som ett fint minne av en tid som inte längre är.

Hon gick bort 1990.

Och numera är 20 år ett sekel.

Jag har inte en enda bild på hur hennes kök såg ut. Eller övervåningen i det fyrkantiga huset i hörnet av Slättagårdsvägen och Båtmansvägen i Kallinge.

Ändå minns jag varenda trappsteg, varenda liten vrå av huset. Till och med lukten av bruna bönor, potatis och fläsk och mannagrynsgröt med kanel och mjölk till efterrätt.

Och inte vet jag om jag mått bättre av att ha bilder i fotoalbumen på hennes maträtter. De finns ju kvar, i hennes jättelika och stiligt handskrivna kokbok. En kultur- och kulinarisk gärning som god som någon.

På den tiden, innan digitalkameror och mobiltelefoner, så tog vanligt folk fram kameran vid högtiderna. Barnen och barnen samlades i julsoffan, gödda på ostkaka och dillkött. Där tvingades vi säga "cheese" och "omelett" innan klick, klick och "snälla, en bild till för säkerhets skull".

Bilderna fick vi se till påsk. Just precis innan vi återigen spikades fast i soffa för ännu ett påtvingad förevigande.

I dag tar folk bilder på allt och alla vad som helst.

Och det är bra.

Hellre för många frusna ögonblick än inga alls.

Fast risken finns att alla bilder bara försvinner. Jag har varit med om det. Datorer som kraschar, midsommarleende och studentkalas som plötsligt raderas på lika många sekunder som det tar att skrika; "Satan i gatan, vad hände nu?"

Och det var någon forskare som skrev att förr gick historierna och minnesbilderna i arv, från generation till generation. Vi kom ihåg saker för att vi var tvingade att minnas. Numera skickar vi mejl och bilder till oss själva för att komma ihåg saker. Post it-lapparna och "baksidan på kvittot"-klottret är förbi.

Den där forskaren menar att vi är slavar under teknologin. Att vi inte kan tänka själva längre. Google är vår nya gud.

Nu är jag ingen forskare. Jag bara ser och hör saker. Och berättar det för er.

För när flödet kollapsar så står vi där. Tomma i skallen. Vet ingenting om nuet och har helt förträngt att vi alla bär på en historia.

Till och med Fanny och Jossan. En liten historia om en halvätet köttstycke utan känd mottagare.

Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.