Christian Hylse: ”Ping pong i väntan på ryssen”
Jag är gammal nog att minnas Kalla kriget. USA på ena sidan. Sovjetunionen på den andra. Maktkamp. Hot om kärnvapen och jobbiga filmer om atomvapen med tydligt budskap: ”Allt är kört”.
I Sverige byggdes skyddsrum åt befolkningen från 1950-talet och framåt. Folkhemmets styrka var att tänka på alla. Inte bara beslutsfattare och så kallat ”viktigt folk”. Alla hade en roll. Varenda en skulle skyddas.
Skyddsrummen blev vår oas, där i miljonprogrammet i södra Kallinge. Viola, hon som vävde mattor, hade nyckeln in till de tre pingisborden. Racket och boll fick man ta med sig själv.
Där var vi ensamma. Spelade rundpingis. Trygga. Allt det tråkiga, det som vuxna sysslade med, fanns utanför de stora tunga ståldörrarna.
Sedan kom tonåren. Bussresor till det förlovade landet i väst - Danmark. Billigt jordgubbsvin som smakade sega råttor från helvetet, men det gjorde sitt jobb.
Vi gömde oss i skyddsrummen. Någon hade cigg med sig. Det var förbjudet, lite farligt, men det var tonåren, de fantastiska och förvirrande.
Nyckeln lade vi i Violas brevlåda. Jag tror inte längre hon finns med oss men hon visste nog. Hon hörde musiken därifrån. Från vår bandare. Hitachi eller Panasonic, minns inte. Men det var Depeche Mode och Kraftwerk och The Cure och allt det där som hörde 1980-talet till.
Skyddsrummen var vår frizon. Krig var någonting som andra höll på med. Dårarna. De vuxna. Inte vi.
