Mondo gillar inte att förlora

– Hej, svarar han på svenska i telefonen.

Och så lägger han till:

– Tjena tjena!

Mondo som han allmänt kallas befinner sig hemma i Louisiana i södra USA där han har en egen lägenhet i staden Baton Rouge. Sedan han kom hem från VM i Doha i början av oktober har han inte gjort något särskilt och det tycker han är skönt efter det hektiska tävlandet.

– Jag chillar och hänger med vänner. I dag har jag tagit ett varmbad. Jag slappar och har det skönt.

Den USA-födde Europamästaren i stavhopp och nyblivne silvermedaljören i VM tävlar för Sverige och Upsala IF. Hans mamma Helena är svensk och pappa Greg amerikan. Intervjun görs på engelska, för även om han kan en hel del svenska är det fortfarande mycket lättare med modersmålet.

– Det svåra med att lära sig svenska är att svenskarna är så bra på engelska. När jag försöker prata svenska svarar de på engelska, säger Mondo.

Ingen som känner honom kallar honom Armand som han egentligen heter. Inte ens hans mamma. Mondo är det italienska ordet för värld och på något sätt uppstod namnändringen efter att han som sjuåring slagit nytt världsrekord för sin åldersgrupp.

Det började nämligen tidigt. När Mondo växte upp i staden Lafayette i Louisiana hade familjen en egen stavhoppsbana i trädgården. Han var så liten att han i dag inte minns när han började hoppa.

– För mig var stavhopp en normal grej att hålla på med hemma efter skolan. Andra hade ett fotbollsmål eller liknande i trädgården, vi hade en stavhoppsbana.

Elitidrotten fanns i familjen redan från början. Pappa Greg är före detta stavhoppare och mamma Helena har tävlat i sjukamp, de har också i alla år varit hans tränare. Storebröderna Andreas och Antoine och lillasyster Johanna idrottar också. I Louisiana är basebollspelaren Antoine minst lika känd som lillebror Mondo.

I denna familj av tävlingsmänniskor tävlades det inte bara på arenorna utan också hemma i vardagen.

– Absolut. Jag jämförde mig med mina storebröder hela tiden. Allt vi gjorde var tävling, äta upp maten fortast, gå på toa fortast. Vad som helst. Nu är det väl lugnare. Men jag är fortfarande extremt tävlingsinriktad. Ute på stavhoppsbanan gillar jag inte att förlora. Verkligen inte.

Men humöret kontrollerar han för det mesta. Ett misslyckande på en tävling kan användas för att höja motivationen till nästa gång.

Mondo har dubbla medborgarskap och valde 2015 att börja tävla för Sverige. Hans mamma hade gjort det, hans stavhoppande bror Andreas också, och familjen brukade tillbringa somrarna i Sverige. Valet kändes naturligt och gav också möjligheter till fler tävlingar.

– Jag har alltid gillat Sverige. Det känns som att vara hemma. Förr var jag i Sverige bara någon månad på sommaren på grund av skolan men nu blir det en tur på vintern också. Jag har inget eget ställe där men en moster i Sollentuna, en kusin i Stockholm och morföräldrarna i Avesta som mamma kommer ifrån.

Efter knappt ett år på college fick Mondo proffskontrakt tidigare i år. Han hoppade av studierna för att helhjärtat kunna ägna sig åt det han helst vill göra – hoppa stavhopp.

– Jag älskar det jag gör. Och så får jag betalt! Men jag skulle göra det annars också. Det är en dröm att få tävla på den här nivån.

Baksidan är att det kan medföra en del stress. Pengar är inblandade. Det blir förväntningar och pressen ökar. Idrottandet blir också en business. Men för Mondo är det värt det.

Han är bara i början av en stavhoppskarriär som tycks kunna leda hur långt som helst. Med ett personbästa på sex meter och fem centimeter hör han till världens sju bästa stavhoppare någonsin. Fransmannen Renaud Lavillenies världsrekord är på 6,16.

– Jag tror jag kan slå det, så småningom. Jag vet bara inte när. Och jag har inte så bråttom.

Det är långt kvar till den dag då han måste lägga undan staven på grund av ålder. För en tjugoåring är det närmast oöverskådligt långt fram. Mondo tänker sig att han kommer att söka sig tillbaka till college så småningom och utbilda sig. Till vad? Det vet han inte.

– Jag hoppas det dröjer länge innan jag behöver tänka på det.