"I början ville jag hoppa av"

Waldemar Bergendahl tar emot i lägenheten hemma i Stockholm. Om några dagar åker han upp till Årsunda i Gästrikland, till barndomshemmet som han har tagit över och restaurerat. Där ska han fira påsk och därefter födelsedagen med sina två yngre systrar som bor kvar i trakten.

Att han har en bakgrund som en av våra mest inflytelserika filmskapare, som rest jorden runt och arbetat med filmstjärnor, kända regissörer och författare, märks inte när han kommer dit.

–  Det var två helt olika världar. Jag jämförde dem aldrig. När jag kom upp till Årsunda pratade jag aldrig om mitt jobb. De visste inte vad jag gjorde. Inte frågade de heller. Men jag har varit samma person hela tiden säger han.

För tio år sedan fick han diagnosen Parkinsons. Sjukdomen gör honom lätt trött och hans rörelseförmåga har minskat. Samtidigt menar han att han har haft tur. Numera finns mediciner som bromsar sjukdomsförloppet.

Även synen har påverkats vilket gjort att han inte längre kan titta lika mycket på tv. I stället har han börjat lyssna mer på ljudböcker och på radio. Ett favoritprogram är ”Epstein och Nordegren” i P1. Men om några dagar ska han till en optiker och förhoppningsvis få hjälp med sitt suddiga seende. För även om han numera kallar sig pensionär har han små uppdrag och behöver sina ögon. Bland annat brukar han hjälpa till att läsa manus.

Hans erfarenhet och blick för filmen är värdefull. Under åren har han producerat eller på annat sätt arbetat med runt 120 filmer. Den första var ”Fröken april” med Gunnar Björnstrand och Gaby Stenberg i huvudrollerna. Året var 1958 och Waldemar Bergendahl hade året innan varit på en jobbintervju på Europafilm efter tips från filmbolagets dåvarande produktionsledare som han varit inneboende hos. Då blev det inget, men nu ringde de upp honom och undrade om han fortfarande var intresserad.

–  Jag började fyra dagar senare. Första veckan stod jag mest och glodde på de andra. Jag kunde ju ingenting om filmarbete.

Och det var på håret att han hoppade av. I början var det lite jobbigt, förklarar han. Folk var konstiga, många var ofta berusade även dagtid.

–  Men några tjejer övertygade mig att stanna. På den tiden fanns många hierarkier inom filmen. Scenarbetare och elektriker fick sitta i ett rum och äta, skådespelare, filmklippare och ljudtekniker i ett annat rum. Jag fattade inte det så när jag fick ta hand om allt föste jag ihop alla. Det blev väldigt populärt.

Så här i efterhand har han trots den lite kniviga början mest gott att säga om filmbranschen och dem han jobbade med.

–  Det är tuffare i dag. Konkurrensen är så mycket större. Det är svårare att få ekonomin att gå ihop. Svårt att få stöd. Samtidigt är det lättare att producera tekniskt sett.

Med tiden avancerade han från passopp och alltiallo till produktionsledare, producent, produktionschef och så småningom ett av de högsta hönsen på Svensk Film, SF. Själv menar han att jobbet i stort sett alltid varit detsamma – att se till att det går runt och att alla trivs.

Under åren har han jobbat nära Astrid Lindgren, Tage Danielsson, Bo Widerberg, Lasse Hallström, Helena Bergström och många andra. Hans filmer, som ”Den enfaldige mördaren", ”Mitt liv som hund”, ”Ronja Rövardotter”, ”Black Jack”, ”Kådisbellan”, ”Adam & Eva”, ”Arn” och Lotta på Bråkmakargatan", hör till de absolut största.

Han har också lovordats för sitt engagemang. Bland priserna finns en kunglig medalj och en Guldbagge. Sällan har han fått någon kritik. Egentligen har det bara hänt en gång och det var 1989 då han fick en kalkon av kalkonakademien som bestod av ett gäng filmkritiker och andra med anknytning till filmbranschen. Som SF:s producent anklagades han för att under året ha ”framavlat särdeles övergödda och blodfattiga produkter”.

–  Det handlade om ”Vargens tid” som också var botten. Manus höll inte och den var inte särskilt intressant heller. Men jag var inte ansvarig för alla filmer som kom, bara för SF.

–  Det är historien, manus, filmjobbet, skådespelare, klippningen, allt. Framför allt måste man gå på det man själv känner är bra, inte vad man tror att andra gillar. Så är det väl med allt, romaner, sånger och musik. Det finns inga recept.

Lena Wreede