Jag minns skyddsrummen. Men det känns så länge sedan nu. Mellanstadieår, Slättagårdsskolan Kallinge. Miljonprogramslägenheter och rejäla skyddsrum. Jag vet inte vad vi väntade på.

Granater och fyrverkeripjäser från Ryssland. Eller en närliggande attack från Ronneby. Vi i Kallinge gillade inte precis Ronnebyborna. De spelade bandy och kallade oss byfånar och industriarbetarbarn. Vi som lirade hockey och hade bästa fina stridskostymerna när Ronnebyfjollorna susade runt med sina löjliga böjda klubbor och den lilla fula röda bollen på den sida av Skärsjön som tillhörde stora byn söderut.

Kriget uteblev dock och skyddsrummen blev pingislokaler och där sprang vi runt och slog knäna blodiga på bordens alla vassa kanter. Tjadonk, lät det.

Och så svordomarna, skriken och alla traumatiska minnen från diskokvällarna då skyddsrummen bommades igen, pansarvalven stängdes och vi, stackars buskablyga pojkar, satt i ett hörn av musiksalen där i källaren och såg när fräckaste flickorna i klassen dansade till Noice och Magnum Bonum.

Nu satt vi inte still så länge. Vi gömde oss.

Och tjadonk är ljudet från ung panna som med våldsam kraft och i flyktens hetta slår i kanten på bordet som vi gömmer oss under.

Vet inte varför vi gömde oss där.

Det var ju ändå ingen som ville dansa med oss.

Ändå förföljde den oss, den obarmhärtiga dansen.

Ofta ledd av hurtfriska gymnastiklärare som trodde att dans skulle frälsa världen, men själv stod de bara och såg på, eller luftjoggade lite slött, när vi - stackars trasiga högstadiebarn - flåsade runt i värsta galna hambon.

Som om vi skulle bli glada av det.

Några av oss vågade vägra dansen.

Det slutade i elljusspåret en februarieftermiddag 1994. Jag, Rickard och en till som kanske hette Pelle.

Det snöade, minns jag. Och vi sprang där, backe upp, backe ner, eller lia upp, lia ner som de gamla och trygga sa.

Rickard blev förkyld. Fick lugninflammation och feber och rethosta terminen ut.

Men vi slapp dansa.

Och det hördes tjadonk när vi lyckosaligt highfivade våra handflator i stinkande omklädningsrum och evighetslånga högstadiekorridorer.

Bara vi förstod att dans var något folk i konstiga hembygdsgårdskläder sysslade med. Och möjligtvis också Bosse Larsson. Han på tv.

Så vi dansade aldrig.

Inte ens i gymnasiet för där fick vi alltid feber när det var dags att svänga lurviga på plastgolv.

Nu är den här igen. Dansfebern. Och då skriver de stora tidningarna att Anna Sahlins bröst blev större i direktsändning.

Det är tydligen spänning i kubik när TV4 ska tjata sönder sin egen uppfinning, LetÕs Dance.

Och vem fick för sig att Harald Treutiger skulle vara en rolig människa?

Eller att Patrick Ekvall skulle vara en stilikon?

Varken jag eller Rickard greppar poängen.

Så tjadonk, donk, trippeldonk är ljudet av tung fjärrkontroll som träffar gammal tjock-tv som ändå är halvvägs till soptippen.

Och där kan apparaten få vila i lugn och ro tillsammans med vår allra senaste storm. Den som döptes efter min far. En stolt man som aldrig någonsin dansat i hela sitt liv.