Jag förstår inte varför folk har så många dödsfällor hemma hos sig. Branta trappor utan trappgrindar, eluttag som inte är petskyddade och möbler som välter hur lätt som helst. Det är ganska nervpåfrestande för en stackars mamma som helst skulle rasta sina barn i en madrasserad cell fylld med mjuka och runda leksaker utan vassa kanter. Och utan andra livsfarliga ungar som envisas med att banka på mina stackars barns välskapta och ömtåliga huvuden med upphittade stenar.
Det första steget för att bevara mina barns hälsa är dock att sluta hälsa på hemma hos äldre människor. Och hos unga par utan barn. Det är ju direkt livsfarligt. Hemma hos äldre människor finns tvåhundratolvtusen små dödsbringande prydnadssaker som bara väntar på att få splittras i tusen knivskarpa skärvor, eller få fastna i en söt liten barnhals. Och hos unga par finns dyra designbord utan repor och kritmärken, öppna fönster utan säkerhetshaspar, och lådor som går att öppna utan att man först plockar bort ett skohorn som suttit genom alla lådhandtagen och utan att man använder milt våld och tre svordomar för att lirka loss den lilla irriterande lådspärren från IKEA.
De enda trygga platser som finns är hos andra barnfamiljer. Förutsatt att de har barn i rätt ålder. Som är belevade, bacillfria och helst inlåsta. Men har familjen äldre barn så kryllar huset plötsligt av livsfarliga vapen såsom små spetsiga barbieskor och antenner till radiostyrda bilar. Och bakom hörnet står en så kallad snäll unge som vänligt erbjuder ens eget försvarslösa barn att låna en vass sax som lämpar sig alldeles utmärkt både för att klippa i papper, kartong och små barnaöron. Och kanske vill lilla gubben ha en stor och lufttät plastpåse att lägga örat i?
Föräldrar med vuxna barn är dock nästan de värsta farorna av alla. De är ju experter eftersom deras barn överlevde allt de utsatte dem för. Lära spädbarn sova genom att låta dem gallskrika tills de tappar andan och slocknar av syrebrist? Inga problem, det gjorde jag minsann med min dotter och hon har tagit en fin examen på universitetet så uppenbarligen har det inte skadat henne, säger medlemmar ur min egen föräldrageneration och tar fram honung, spenat och karameller för att låta tvåveckorsbebisen provsmaka eftersom hon ser så sugen ut.
Så hädanefter håller vi oss hemma. Här har vi allt vi behöver, och som bonus kan barnen varken skaffa flick- eller pojkvänner eller utvecklas till självständiga individer. I stället bor de kvar hemma tills de passerat femtioårsåldern, och då är jag förhoppningsvis död och slipper oroa mig.
