Plus och minus blir alltid noll

Det går alltid jämnt ut till slut.

Det har Jerry Seinfeld lärt mig. Even Out-Jerry som han kallar sig i ett av den fantastiska tv-seriens många avsnitt.

För det är ju så att om man en månad skulle, av obegripligt anledning och trots att man inte alls är värd det, få högre lön än vanligt så kommer naturligtvis De Oväntade Räkningarna att dimpa ner i brevlådan samma dag.

Så är det.

Det vi alla. Ja, banne mig också elbolagen för förra veckan fick jag en väl saltad råbiff till räkning och av den jag ingenting alls förstod, precis som vanligt, men jag har hört att det var varmt i sommar, vi brände oss röda och bruna och plaskade på rätt bra i bubblande böljan blå.

Och det är därför vi får så höga elräkningar. Trots att vi inte ens var hemma och lät ugnen stå och jäsa.

Nu ska vi naturligtvis inte smälta smör i pannan förrän björnen är skjuten, men nog sjutton lär de höja elräkningarna i höst också. Vädret tycks spela all och noll roll när de gör upp sina taxor, de goda tjänstemännen på elbolagen.

Och jag vet att de sitter där på fikarasterna och mumsar muffins och glufsar wienerbröd och skrattar åt alla dumma konsumenter som svär åt elräkningarna, men absolut ingenting kan göra, för vi begriper ändå inte siffrorna som står på fakturan.

Men det var inte där tankarna snurrade när jag traskade över torget härom aftonen.

För där sågs bara glada människor och utanför spelbutiken satt nöjda människor med travbongar i sina nävar. Samma ansikten dag efter dag, nya kuponger, optimistiska hejarop och blickar riktade mot en tv som visar hästar som springer runt, runt, runt och sedanÉ ilskna svordomar när kusen blev tossig och galopperade tvåhundra meter före upploppet.

Och från ett annat hörn av torget satt unga själar vid uteserveringen och jag noterade tisdagen den 26 september och det var som vilken uppsluppen sommarkväll som helst.

Kortbyxeväder, ljummen mellanöl och aldrig en morgondag att skåda.

Fast nu börjar man undra. Vad är det som händer? För inte ska vi ha sommar nu?

Inte nu då semestern känns som en avlägsen grillkväll i en annan galax och IKEA snart börjar sälja tomteskägg och julgransbelysning. Ändå kommer hon tillbaka hela tiden, sommaren den sköna. Som en gammal kärlek, en ond flamma som ler förföriskt för att sedan slå en trubbig yxa i nacken din och säga tack och adjö, godtrogna och lättlurade fåntratt.

För sommaren känns mest som ett spöke från förr och jag vet att "vi ska vara glada för den värme vi får" och gnägg-gnägg-gnägg men som svensk blir jag misstänksam. Undrar varför jag har förtjänat detta?

Ändå vet jag att allt jämnar ut sig.

Even Out-Hylse.

För i morgon eller på fredag kommer rusket och mörkret och natten och vi bannar oktober och slår

läger under gåsfjädertäcken ochÉ

Fast inte ens det får man göra.

Det är ju jobb och slit och räkningar som ska betalas på vintern också.

Allt jämnar ut sig, även vår eviga längtan till nästa vårdagsjämning.