När veckan drar in...

Är det vinter eller vår, som jag undrade när jag tog en hastig promenad runt Stumholmen, som i söndags. Sothönsen trilskades runt kajerna och utanför det gamla epidemisjukhuset ( jovisst där ligger Sveriges äldsta epidemisjukhus som användes under koleran), stod lökarna höga och snart färdiga att slå ut. Man vill ju tänka sig våren, liksom. Mot Basarholmen slog vågorna högt och Aspöfärjan styrde just ut. Det rör sig och vintermånaden lever i två världar. Själv traskar jag på och samlar på mig lite kraft inför en ny vecka. Alltid denna kraftsamling och alltid nya tagÉmänniskans eviga rundgångÉ

Hittade en riktig bra bok om naturens lugnande och stärkande inverkan på människan, när jag var på biblioteket sist. Brukar gå några rundor runt dedär nyutkomna böckerna, bläddra, tänka till och fundera. Har blivit allergisk mot "förändra dig själv och världen " böckerna, där du erbjuds självkänsla, framgång och livskraft i ett nafs. Fy och bu och bä för snabbfrälsning till framgångÉ

Men i Naturkraft, skriven av Åsa och Mats Ottosson, får forskare, terapeuter och läkare berätta om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter. Det finns också en mängd citat samt en diger källförteckning till vidare läsning. Jag fäste mig särskilt vid ett citat som författaren Britt Edwall skrivit i en krönika:

För mig är det där oasfalterade stället utanför bullermattan inte en plats där man måste hålla PÅ med nånting hela tiden. Bergsbestigning, nattorientering, maraton, kojbygge, svamputflykt, nåja och bärexcesser. Det är mer ett ställe där man kan sitta eller gå- tänka eller titta. Sjunka in.

Och som författarna tillägger, naturen är en plats, där man kan vara ensamÉ för där är man aldrig riktigt ensam.

Som sagt en riktigt god bok, för alla med bra skor och ett öppet sinne för det mesta. Med naturen är det också så, att vi alla har förkärlek för en viss natur. Somliga älskar att stirra ut över en myr, andra dras till den djupa granskogen eller till den mäktiga fjällnaturen. Åter andra känner sig som ett med havet i alla väder.

Den gamle biskopen Martin Lönnebo hade tre favoritställen, berättas i boken. Skogen, fjällen och öknen och alla har de högt till taket, till den stjärnhimmel, där man kan känna sig liten, men inte obetydligÉ

Själv sitter jag ofta som en pelikan och stirrar ut över havet i alla väder. Kommer det några sothöns simmande eller några måsar flygande över huvudet, blir jag riktigt glad. I naturen är jag aldrig ensam. Det kryllar av liv. Ännu har jag inte gett mig på att krama ett träd, men var det inte författaren Delblanc, som fick en vän i det skyhöga fågelbärsträdet? Det blommande körsbärsträdet gav pojken tron på livet, när han var på väg ut i mörkret.

- Back to the nature, som det propagerades för många år sedan. Jag traskar vidare runt havsstränderna och vet inte om det är vår eller vinterÉ