Katastroflarm
Var i Växjö i veckan och blev sugen på en kopp kaffe (okej, sluta läsa här då). Storgatan i Växjö kan vara nog så surkall utan att för den skull nå upp till Sydsveriges blåshelvete n:o 1, Ronnebygatan i Karlskrona, vilken i sin tur inte slår bron vid Västra Storgatan i Jönköping, där det trycker på á la skruvstäd från både Vättern och Munksjön. Brrr, kaffe krävs i alla dessa lägen.
Askelyckan, ett av vattenhålen under tiden vid I 11, låg inte långt borta men eftersom jag inte ville ha någon kaka så smet jag in på en än mer närliggande restaurang. Baren var öppen och i den stod en ung dam och torkade glas med en frenesi som hämtad ur en amerikansk film.
Det gick bra att få en kopp kaffe. Jag gillar egentligen bara vanligt starkt kaffe men beställde en cappucino. Den kostade 28 kr men var dessvärre ljummen. Fast kafé- och restaurangägare kan känna sig lugna ty jag klagar aldrig. Jag orkar nämligen inte. Beställer jag pyttipanna men får räksallad eller friterad banan så tar jag det jag får. Herrens mening, typ.
I baren satt ett medelålders par. Jag uppmärksammade dem först inte i den skumma lokalen, inte förrän damen hojtade in mot glastorkerskan:
"Och alla dessa rispapperslyktor som steg uppåt, det var SÅÅÅ vackert." Damen höjde sina armar upp mot taket.
Aha, tänkte jag, nu är vi där igen; katastrof.
Mannen, som hade en kort mockapäls på sig, tittade ner i bardisken. Han hade kanske hört det förr.
Eftersom kvinnan verkade så glad och positiv och utan synbara tecken på sorg eller vemod kunde jag inte tro att hon själv var på något sätt drabbad av flodvågskatastrofen utan kanske hade befunnit sig som turist i Thailand när minneshögtiden hölls.
"Och biskopen, Koskinen, så otroligt bra han var, alltså."
Jag var nu helt fokuserad på kvinnans berättelse änskönt jag satt i ett hörn av lokalen och hade en ljummen cappucino samt en jungfrulig Aftonbladet framför mig på bordet.
"Och så var ju Carola där, förstår du."
Vid "Carola" tvärstannade bardamen handduken i glaset, ackurat som bartendern stelnar i en västernfilm just som tre revolvermän knuffar upp salondörren. Upphetsad frågade hon:
"Såg du Carola, pratade du med Carola?"
"Javisst, javisst."
"Hur var hon?"
"Väldigt fin, enkel och fin."
Mannen i den korta pälsen tittade upp, tog en slurk kaffe, och vände åter blicken ner mot bardisken.
På hemväg från Växjö drabbades jag av katastrof nummer två, "Gudrun" i radions P 1 där man aldrig tycks vilja släppa den stora stormen. Oändliga intervjuer om träden som föll i sådan mängd för ett år sedan. Om strömlöshet och hopplöshet, om skadeståndskrav. Allt redan känt vevas ännu en gång. När jag sent på kvällen gick till sängs och kollade radion var det samma sak, den eviga "Gudrun". TV 4 lokalt i Skåne har varje morgon tre kvarts "Gudrun" och P 1 aviserade så sent som i förgår eftermiddag nya inslag om "Gudrun".
Förlåt en yngling, men är alla redaktionssekreterare och redaktionschefer på radio och teve döda? Om inte när tänker ni släppa dessa bägge och andra katastrofer från 2005? Vi tittare och lyssnare vet redan allt vi behöver veta.
Snälla, gå vidare!
