Dostojevskij och fru Lindell

Jag tror att jag ska skriva en bok. En djup insiktsfull bok som är sådär svår att förstå att hälften av alla ens tolv läsare kastar boken i väggen och högljutt förbannar en, och den andra hälften som är litteraturkritiker använder ord såsom "säregen och sublim analys av jagets upplösning i intet" för att beskriva innehållet. Och då menar de nog att den är bra.

Boken ska handla om en man som lever ensam och isolerat någonstans i något som kan vara ett öde landskap, men som kanske istället är en symbol för människans inre. Och i detta inre landskap så finns vägar som inte leder någonstans, som blindtarmen ungefär, och så var fjortonde dag så får han magkatarr eller ångest för det är något som saknas. Kanske är det hans barndoms oskuldsfullhet, eller någon som stått honom nära, eller så har han bara förlagt sina nycklar. Det kan vara svårt att veta när man lever ensam och isolerat med bara en blindtarm som sällskap, och vinden som viner oupphörligt kring knuten.

Sedan, om några år, så får jag nobelpriset. Och alla blir arga och säger att varför ska Karin Lindell ha nobelpriset, henne har väl ingen hört talas om. Och så demonstrerar folk utanför mitt hus och ropar i kör att jag ska ge mitt pris till Astrid eftersom hon verkligen förtjänar det, och när jag går och handlar så kastar folk ärtor och brödskalkar på mig och buar.

Näe, kanske borde jag istället skriva en sådan där kärleksroman som säljs från bokställ i livsmedelsaffärer. De verkar enkla att skriva, och leder nog inte till några besvärande litteraturpriser. Huvudpersonen bör vara en flicka som blir brutalt dumpad av någon hon trodde var sitt livs kärlek. Allt är katastrof och nattsvart mörker och hon känner för att ligga under sin dammiga säng och lyssna på låtar fulla av hjärta och smärta, men på vägen dit, kanske i hissen i föredettans bostadshus, så möter hon en kille som hjälper henne med hennes flyttlådor. Och trots att hon har kladdig mascara utsmetad kring ögonen och längs med ena kinden och dessutom är grinig och otrevlig och inte ens tackar för hjälpen utan tvärtom lägger fälleben för honom på väggen ut, så faller han pladask på både det ena och andra sättet. Och han råkar dessutom vara både snygg och rik och så äger han en chokladfabrik och alla hennes drömmar bli uppfyllda och trots att hon äter mängder av choklad så blir hon inte tjock.

Vilket faktiskt är löjligt och irriterande för i verkligheten hade hon bara mött en sur gubbe i hissen, och gubben hade säkerligen råkat trampa ihjäl hennes katt, och sedan hade taxin kört iväg med hälften av hennes flyttlådor, varav en innehöll alla hennes trosor, och därför hade hon ensam och troslös fått vandra genom staden hela natten innan hon kom fram till sin fula hyresetta fylld med mögliga gamla plastpåsar och där fick hon bo tio år innan hon träffade en ny kille som även han var lite småtaskig och som dessutom blev impotent varje gång han drack.

Vid närmare eftertanke tror jag att jag bör nöja mig med att skriva faktaböcker. Kanske om kyrkoskattens inverkan på folklivet i Ångermanland.

Var fan ligger Ångermanland egentligen?