Att ta hand om sig...
Gott nytt 2006 till alla läsare såhär en alldeles vanlig tisdag. Dagen är gråmulen, droppet från taken faller nästan ljudlöst och de en gång så vita snödrivorna längs gatan har fallit ihop till gråbrun och hal sörja. Det finns fortfarande risk för takras både här och där, så det gäller att vara uppmärksam både uppåt och nedåt. Säkrast känner man sig förstås med spikskor på fötterna och hjälm på huvudet och med blicken fäst framåt i skyltfönsterhöjd. Det gäller att ta hand om sig, inte bryta lårbenet i onödan och inte deppa ihop, när världen utanför fönstret ser ut som en smutsig nylonstrumpa.
Ser jag på världen i stort, så är det ganska små bekymmer en vanlig tisdag tänker jag, när jag fortfarande vid 11-tiden på dagen inte har kommit ur morgonrocken och inte heller har slörpat i mig de sista dropparna kaffe ur den stora muggen. Inte heller har jag planerat någonting för dagen. Det är något av en lyx att strosa runt i egen anonymitet bland möbler, krukväxter och en gammal gran, som hela tiden muttrar något om vatten. Vad allt skulle jag inte kunna ta mig för i dag, tänker jag vårdslöst, storsint och egenmäktigt... och utan begränsningar... i detta som kallas livet...
Dricka eftermiddagskaffet i Lissabon på en tur/retur dagsresa kanske... ta tågbussen till Emmaboda och äta bakelse på kondiset i byn... försöka ta mig över Ölandsbron innan kvällen... traska runt ute på Torhamnslandet i det sköna diset... ta mig till Eslöv med bil och beställa in flamberad anka på stadshotellet... åka pulka i backarna vid Alljungen och dricka medhavd choklad ur termos... jovisst... möjligheterna är många en vanlig ledig tisdag. Risken är bara att jag fastnar i morgonrocksfällan, hittar en god bok, lägger mig i soffan med filten över de frusna fötterna och försvinner in i bokens värld. Inte heller något dumt alternativ... fast hur driftigt är nu detta... att stanna hemma hos den halvtrötta granen en hel dag av det som kallas "resten av mitt liv."
Uppmaningarna att göra något åt sitt liv är många och braskande i detta nu... och du kommer inte undan. Som detta eviga tjatande om supermat, supervikt och tappa tre kilo under en vecka... det smala livet stressar livet ur en vanlig medborgare... recepten regnar ner som Egyptens gräshoppor, fast det vet förstås ingen vad som menas med detta... är det någon ny smalmat, kanske... och går de att äta... och riv ur och samla... säg alla dessa kylskåpsdörrar som är nytapetserade med smalrecept inför 2006... är du smal är du lyckad och någonting att tro på... för se mig och hör mig, annars dör jag... och börja dagen med vatten... och fortsätt med dinkelsallad och rensa ut med ingefära... och glöm inte ditt mellanmål... och börja träna... träna, ben för ben och muskel för muskel och kroppspaketet, som du fått till låns... kanske får ett bättre "bästföredatum"...
Och varför blir man motvalls, när kroppsinformationen prackas på undrar jag... man borde vara glad, att någon vill en lite väl... Eller?
Jag tror i det fria valets tecken, att jag tar tåget till Eslöv och äter flamberad anka på stadens hotell. Men först måste granen få vatten... ta hand om dig människa, annars gör någon annan det...
