Risken för ett underfinansierat försvarsbeslut är uppenbar
Försvarsmakten har nyligen genomfört en beredskapsinsats i Östersjön. Enligt Försvarsmakten var anledningen den omfattande militära verksamheten som pågår i Östersjöregionen. Verksamheten är mer komplex, startas snabbare med kortare förvarning och är mer omfattande än på många år. Läget är instabilt, mer konfliktfyllt samt svårare att förutse. Fokus för beredskapsinsatsen var att förstärka sjöövervakningen av södra Östersjön.
Det som pågår kan kallas gråzon. Är det fred, kris eller till och med förberedelser för krig? Ingen vet säkert. Osäkerheten tilltar och det ökar riskerna för militära incidenter eftersom alla vill ha kontroll över vad som händer. Oklara lägen i vårt närområde ställer därför krav på svensk närvaro både till sjöss och i luften för att vi ska kunna ingripa vid incidenter eller kränkningar av vårt territorium på, över och under havsytan. Det ställer höga krav på tillgänglighet på våra fartyg och övriga resurser.
Riksdagen ska snart fatta ett nytt försvarsbeslut. Regeringen vill inte betala vad ett trovärdigt försvar kostar och partierna slåss inbördes för sina prioriteringar. Risken för ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut är uppenbar.
De senaste åren har den säkerhetspolitiska miljön markant försämrats. Den tidigare optimistiska omvärldsbilden med ökad handel, nedtoning av stormaktskonflikter och ökat samarbete har brutits. Öppna konflikter pågår i Europa. Det globala säkerhetspolitiska läget kännetecknas alltmer av ökande osäkerhet och en svårbedömd utveckling.
Ett akut problem är att marinen är underdimensionerad redan för uthållig verksamhet till sjöss under fred och kris.
Den svenska marina utmaningen i fred, kris och krig är att hålla sjövägar och hamnarna öppna för import- och exportsjöfarten, skydda vindkraftparker, undervattenskablar för el- och telekommunikationer samtidigt som hotade områden på svenskt territorium ska kunna försvaras eller återtas. För att kunna lösa dessa uppgifter krävs marina resurser som kan verka runt hela vår långa kust.
Försvarsberedningen skriver i sin rapport Värnkraft 2019, att ”sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv”. Gott så, men vad avses och vilka förberedelser planeras? Uttalandet är orealistiskt i förhållande till hur våra grannländer prioriterar sina knappa marina resurser.
Våra grannars försvar och försörjning är i hög grad beroende av oss, liksom vår säkerhet är också beroende av dem. För att detta ska fungera och för att uppfylla våra internationella utfästelser ställs höga krav på vår förmåga att skydda sjöfarten – till, inom och från Sverige; liksom till och från våra grannländer.
Att förlita sig på att andra ska skynda till vår undsättning i kris eller krig är ett risktagande. Tredje part behöver tid för att ansluta och riskerar att ha sina resurser bundna i annan riktning. Våra grannländer prioriterar uttryckligen Nordatlanten för den strategiska länk som krävs för att kunna försvara Västeuropa.
Misslyckas vi att hålla sjövägarna och hamnarna öppna, riskerar det att göra stöd till och via Sverige både omöjligt och överspelat. Det är därmed av avgörande betydelse att vi inte avhänder oss kontroll till sjöss och i luften eftersom det skulle få återverkningar både för förutsättningarna att bistå andra som att ta emot stöd.
Om försvarsgarantier och operativ planering med nyckelpartner dessutom saknas, försvåras våra försvarsoperationer och timingen riskerar att bli fel – hur tekniskt avancerade våra marina system än är. Svenska marina operationer måste därför alltid ses i ett större sammanhang.
Det är vår förmåga att skapa kontroll till sjöss och att förneka angriparen detsamma som avgör hur vi kan styra vårt och en angripares nyttjande av havet. En lägre ambition blottar sårbarheter och riskerar att inbjuda angriparen att agera. Vi riskerar då att strider utkämpas i våra befolknings- och produktionscentra eller stryper vår försörjning. En högre ambition i förmåga till kontroll till sjöss flyttar fram försvarsskölden och skapar tid för att få hjälp.
Det är utifrån de ovan beskrivna förutsättningarna otillfredsställande att nästan samtliga ytstridsfartyg behöver vara till sjöss för att i fredstid förstärka sjöövervakningen i södra och mellersta Östersjön. Vad händer samtidigt i norra Östersjön, i Västerhavet och i Öresund? Vi vet inte, för marinen har inte resurser för att kunna uppträda på flera platser samtidigt och skapa den kontroll till sjöss som vi önskar.
Jag uppmanar därför riksdagen att tänka strategiskt i diskussionerna inför det kommande försvarsbeslutet.
Bo Rask
Pensionerad kommendör
Sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Marina Akademi
