Varför är det så stor skillnadi bemötandet av SD och V?

Det är inte utan att man ­ibland förundras över våra politikers sätt att tänka, ­eller agera.

Till exempel deras motstånd och till och med hat mot Jimmy Åkesson och hans sverigedemokrater, samtidigt som, i varje fall socialdemokrater och miljöpartister kan tänka sig att bilda regering tillsammans med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet.

Både Jimmy Åkesson och Jonas Sjöstedt har det gemensamt att deras partier sägs härstamma ur två våldsideologier, nazismen och kommunismen. Båda tar avstånd från de illgärningar som skett historiskt men bara en av dem, Jonas Sjöstedt, verkar bli trodd. "Varför", är en berättigad fråga. Det är ju inte mer än knappt tio år sedan Sjöstedts föregångare på partiledarposten, Lars Ohly, sade sig vara kommunist och dessutom var stolt över det. Han menade också att merparten av partiets medlemmar delade denna uppfattning.

Jimmy Åkesson arbetar vad jag förstår, aktivt och intensivt både inom sitt parti och utåt i opinionen, på att få bort den etikett som klistrats på Sverigedemokraterna. Gång på gång förklarar han att hans parti inte är främlingsfientligt, men att den invandringspolitik som förts och förs i Sverige är alldeles uppåt väggarna. Det är vi nog många som är beredda att hålla med om. Men inte är vi invandrarfientliga för det. Det är ju våra egna svenska politiker som ställt till det både på ett ekonomiskt och faktiskt inhumant sätt.

Men varför då denna skillnad i bemötandet av dessa båda partier? Både nazismens och kommunismens illgärningar var förskräckliga och resulterade i många miljoner människors lidande och död. Nazisterna vände sig till största delen mot yttre fiender, men med otäcka inslag av rasbiologi och ideologi, som tyvärr lever kvar i vissa kretsar än i dag. Men, enligt egen utsago, inte hos Jimmy Åkesson och SD. Men han lyckas inte bli trodd.

Inom kommunismen förtryckte man och slog ihjäl sina egna landsmän. Detta tar Jonas Sjöstedt avstånd ifrån. Och han blir inte bara trodd utan även accepterad som kandidat till en ministerpost. Jag tycker det är märkligt.

När det gäller det andra partiet som Socialdemokraterna säger sig vilja ha med i en regering, ­Miljöpartiet, är det inte helt utan ideologiska fläckar det heller. En hel del medlemmar och ­företrädare är hämtade längst ut på vänsterflanken med klart revolutionära ideologier. Blekinge är ett bra exempel på ­detta. Det är inte länge ­sedan ledande lands–tings– och kommunpolitiker från Miljöpartiet stod utanför Systembolaget och sålde Gnistan och Proletären. Publikationer som propagerade för en svensk, blodig revolution och berättade om den ­idealstat utan kapital och kapitalister som ­skulle växa fram efter detta.

Allt detta sammantag–et gör mig fundersam och tveksam till hur politiker fungerar och tänker.

Kan det vara så att en klart vänsterdominerad svensk journalistkår har en så stark påverkan att ingen stannar upp ett tag, tänker efter en stund innan man vandrar vidare, förhoppningsvis utanför de gamla hjulspåren?

Ulf A