Tisdag - användningsområde för hund

I dag fick vi så äntligen jaga kantareller som inte ruvar på falukorv. Och det gick faktiskt bra det med. Ett jätteskutt fram till den gula tingesten och snabbt godis ur mattes hand. Funkade finemang, men ändå är det något som säger att när Amber kommer ut i riktiga storskogen med alla dess dofter så kommer hon att strunta i både röda band och falukorv.

Men jag har kommit på vad man kan ha henne till om hon misslyckas som kantarellhund:

Hon kan vara förebild för en helt ny GPS-skola för alla hundar med mattar och hussar som saknar lokalsinne och som av den anledningen inte vågar ge sig ut i skogen.

Och här är då bilen den självklara centralpunkten för all träning.

Jag kan ha en ny blogg där jag berättar hur man tränar en hund att alltid förknippa bilen med skojigheter, så att man till slut inte kan säga ordet bil alls förrän hunden är vid bakluckan och gläfser. (Ja, vi brukar bokstavera det ordet hemma hos oss) Det tar några år, men det är värt besväret.

Det bevisar Amber emellanåt, tex när jag glömt bort var jag parkerat bilen.

Och en gång räddade hon faktiskt mig och dottern från en säker död i skogarna kring Mörtsjöåsen:

Det var den gången då vi bara skulle åka upp till vårt trattisställe och plocka rent innan helgen och skogsägaren hade huggit ner en massa träd. Hela skogen var liksom förvandlad och när vi reste oss upp, visste vi inte alls var vi var. Men vi hörde bilvägen.

Tio minuter senare insåg vi att det var inga bilar som susade på avstånd, det var den tilltagande stormen.

Och medan vi gick där i snåren med regnvåta löv klafsande kring våra lågskor kom vi bara allt längre bort från civilisationen. Jag såg framför mig den hemska scenen när Hemvärnet hittade oss och vi var tvungna att bli intervjuade av mina kollegor. "Mor och dotter räddade efter en natt i skogen", skulle det stå på alla löpsedlarna, tänkte jag och rös.

Dottern var mer rädd för vildsvinen, som vi tyckte oss höra.

Hunden, som skuttade bekymmerslöst framför oss, hade vi inte en tanke på.

Ända tills dottern säger liksom i förbifarten: "Amber gillar ju bilen. Hon kanske kan hitta tillbaka till den".

Och ja, det kunde hon. Det behövdes bara en stavelse av det magiska ordet så var hon iväg. Tio minuter senare var vi i trygghet på den lilla skogsvägen igen.

Någon som vill veta hur vi lärde upp vår hund till en så utmärkt bilsökarhund?