Söndag - alla (utom kantarellhunden) sökte svamp

I helgen fick Amber följa med sin flock på utflykt till Österlen. Det skulle ridas islandshästar.

Men maken var mycket tveksam till att låta henne följa med- trots att det inte finns något i hela världen som Amber älskar mer än att få följa med när det vankas bilutflykt. Förra gången hon var i närheten av ett stall missbrukade hon nämligen detta förtroende å det grövsta.

Då satt vi lugnt och fikade hemma hos kompisarna på deras gård, medan Amber godmodigt strosade runt och luktade på de främmande lukterna, kanske jagade en och annan stallkatt..

Trodde vi.

I stället hade det falska stycket pipit iväg bakom stallet och hittat världens dynghög, som hon sedan vällustigt gnodde in sig i.

När vi ropade på henne förstod vi först inte vad det var för lukt, men sedan när hon kom svassande för att lismande be om ursäkt blev vi varse. Och hon hade minsann inte lämnat något åt slumpen. Varenda millimeter av gyllengul päls var täckt av stinkande sörja. Till och med ögonvitorna var bruna.

Denna vidriga stank bet sig kvar i flera dagar. Detta trots att kompisen beodrat sina barn att ta in hundeländet i en speciell duschbox och skrubba henne med hästschampoo. Amber tjöt som en gris under hela skrubbningen, men ni ska inte tro att hon lärde sig något av denna läxa. Redan en vecka senare när vi skulle gena över en kohage var det dags igen.

Sedan dess är det precis som om hennes lust till stankorgier vaknat till liv. Hon kan nosa till sig en fågelprutt på flera hundra meters avstånd och det finns inte ett kleggigt dike som inte är värt att besöka. I brist på dynga är det speciellt mysigt att vältra sig i högar av klippt, halvruttet gräs.

Den här gången på Österlen gick dock allt bra. Maken, som vägrade att tölta med oss andra, höll henne i strikt koppel under hela stallbesöket.

Väl hemma från var det så dags att kolla andra luktminnen. Några sök i okänd terräng stod det i boken, så vi åkte till storskogen där vi brukar hitta trattkantareller längre fram under hösten. Inte för att vi trodde att vi skulle hitta några trattisar, utan för att lägga ut vårt lilla spår med köpt kantarell.

Men vet ni, de var redan där. Vi hittade masor med trattkantareller.

Om dem brydde sig dock inte Amber ett skvatt. Hon sprang omkring som galen av alla dofter, precis hon brukar när hon är i skogen.

Det var knappt att vi kunde intressera henne för korven och röda bandet. Visst hon letade reda på korven och svampen, lät sig belönas med ytterligare korv eftersom hon satte sig som hastigast. Men hon var synnerligen okoncentrerad och ville bara sticka iväg på andra nosäventyr.

Vi gav upp efter tre sök på den lilla skogsstigen och släppte henne lös.

Så medan solen sänkte sig över Mörtsjöåsens vindlande stigar letade alla - utom kantarellhunden - efter svamp.