Säkerhet in absurdum
Traskade in på ett FN-kontor i dag och fick lite färsk ockupationsinfo. Att förstå att palestinierna på Västbanken är minst sagt pressade är inte speciellt svårt.
Men FN har koll på omfattningen.
En kvinna jag pratade med jämförde situationen med kvinnomisshandelns normaliseringsprocess. Man blir så van vid att bli slagen att man till slut tror att det är normalt. Lite den känslan har jag fått efter att ha stått vid spärrarna.
Spärren är ett naturligt hinder som måste passeras.
Min FN-kontakt – en trevlig norska – berättade om bröllopsfester där alla gäster blir stående vid en vägspärr för att de inte får tillstånd att passera. I det exemplet som jag fick berättat för mig så blev festens orkester genomsläppt. Men knappt några gäster.
Folk som inte träffat varandra på flera år trots att de bor en kvarts bilresa ifrån varandra.
Säkerhet in absurdum.
På torsdag ska jag tillbaka till Västbanken. Då åker jag tillsammans med en kvinna från gruppen MachsomWatch - den består av ett gäng judiska tanter som övervakar israeliska soldaters beteende vid spärrarna - och det kommer säkerligen att bli intressant.