Nu har helgen vecka 17 tagit slut: fredag
Jag känner det som att jag vill slänga min elgitarr och på heltid börja sjunga rökiga pianoballader om att träffa gamla älskare och inte riktigt veta om man är förtjust eller besvärad (The tomboy in your lap) eller om sedan länge bortglömda filmstjärnor som nu ligger döende i cancer (Don't bogart my love). Vi spelade i Kristianstad på en välgörenhetsgala och Lars var i Stockholm så vi fick i all hast (fyrtiofem minuter, på en gräsmatta utanför en kyrka) arrangera om samtliga låtar. Mattias, som vanligtvis spelar bas, fick hoppa in på elgitarr och piano (dock inte samtidigt), Håkan fick hålla sig till sin akustiska gitarr. Det blev makalöst bra. Eftersom vi inte hade repat överhuvudtaget spelade vi koncentrerat, närvarande och lite vingligt inensivt. Jag hade en once-in-a-lifetime-elasticitet i min röst som jag nog aldrig kommer att kunna återskapa, så ni som inte var där missade verkligen något. Sedan spreds sällskapet för den ljumma skånska vinden. Mattias åkte hem och sov, Håkan och hans Joueur Noirs nya sidekick åkte till Malmö och drack öl, jag och Emmy tog på oss författarmössorna och blev av bubbel fnittriga på Jessicas releasefest. Sedan, som sig bör om man är två små tanter, åkte vi med Öresundståget hem i rimlig tid. Hujedamig.