Linköpingsrapport uppskjuten på obestämd tid...
...för jag har förlorat mig i Amanda Svenssons Hey Dolly såhär i ett tillstånd mellan kreativitetsångest och tröttma. Jag har bara hunnit till sidan fjorton, och har avbrutit mig ungefär lika många gånger för att stirra tomt ut i luften och begrunda identifieringsprocessen samt fundera på hur jag ska kunna kokettera med mitt påstådda utanförskap när jag egentligen är precis som alla andra, plus för att komma fram till om huruvida allting måste betyda någonting hela tiden. Med blandat resultat. Detta till tonerna av Pete Dohertys samlade verk. Linköping har varit en hysterisk input i populärkultur som jag kanske behövde och som kanske mest av allt blåste på min rastlöshetsglöd med följd att den flammade upp. Igen. Lösningsförslag: Paris, fyradagarsfylla eller extrem konsumtion. Ett alternativt förslag är att försöka kanalisera rastlösheten till någonting kreativt. Jag ska fundera på det.