Väljare känner sig svikna i Blekinges SD–fäste
Statsministern har kastat in handduken och mediernas rubriker handlar om chock, kaos och kalldusch när valresultatet står klart. Politiska analytiker gör sitt bästa för att förklara varför svenskarna röstat som de gjort och Blekinge pekas ut som ett av SD:s starkaste fästen i landet. Här finns valdistrikt där var tredje väljare lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Häggatorp i Kallinge är ett av dem.
Och Bertil Roslund som ska hem och klippa gräset är inte förvånad. Han och hustrun Vivi har bott i Kallinge sedan 1971 och firar i år 52–årig bröllopsdag.
– Nej, jag är inte förvånad över valresultatet. Vi trivs bra men visst har Kallinge förändrats. Det finns ju snart ingen service kvar här.
Vad finns det som är bra här då?
– Vi har ju F 17 kvar i alla fall, säger Bertil och pekar bort mot rondellen med flygmonumentet.
Visst hör han och hustrun snacket i byn om busliv, gängbildning och kriminalitet. Själva har de inte drabbats och de trivs gott med sina liv. Även om de numera får åka längre för att göra inköp och en del ärenden.
– Du vet, man läser ju tidningarna och så om allt som händer.
Nej, livet är nog inte som det var förr. Varken i Häggatorp eller någon annanstans i Blekinge eller Sverige. Små landsbygdsorter som förlorat sina givna arbetstillfällen i takt med att bruken och fabrikerna lagt ned. Häggatorp är inget undantag. Brukseran är ett minne blott och syns numera bara med Kockums emblem på minnesplaketter, en skylt som visar vägen till ett stängt gjuterimuseum och så förstås gatunamnen. Glödgarevägen. Smältarevägen. Senaste offret för bruksdöden är kartongfabriken Djupafors.
Torget mitt i Kallinge ligger nästan öde. Sensommarsolen glittrar i den lilla dammen där en skulptur med tre figurer liksom ryggar tillbaka. En snabb googling visar att konstnären är Allan Runefelt. Biblioteket är borta. Sparbankens och Postens gamla lokaler i det gula huset står tomma. Men bankomaten finns kvar.
Där står en stressad kvinna och tar ut pengar. Hon lämnade Kallinge för kärleken för flera decennier sedan men kommer regelbundet tillbaka för att besöka sin gamla pappa.
– Ja, du ser ju. Vad finns här nu, tre pizzerior? Cykelhandlaren är borta och banken och Posten. Hur länge sedan det var? Det minns jag inte. Och nu har jag inte tid längre, jag måste åka.
En annan kvinna är på väg hem med sina kassar från affären. Hon tycker om sin hemort men är bekymrad över utvecklingen. Numera känner hon sig inte trygg efter mörkrets inbrott och hon tänker sig noga för innan hon går till bankomaten och tar ut pengar.
– Alla här pratar om hur det har blivit, men politikerna vågar inte ta i det. Det är ju invandrare som kommit hit och ställer till det. Inte alla men en del av de unga. Och ingen sätter stopp för det.
Flera av de bybor vi pratar med återkommer till sveket.
Att politikerna inte vet hur vanligt folk har det. Och att man är rädd för att bli stämplad som rasist om man påstår att enskilda eller grupper av invandrare begår brott eller att invandrarungdomar hittar på dumheter.
Kanske handlar det om rädsla för det okända. Kanske om fördomar. Eller så behöver man söka djupare än så. En som funderat mycket är Gustav Gunnarsson, 24 år. Han och systern Amanda kom till Kallinge för tio år sedan. Nu har han börjat plugga och flyttat till annan ort, men är hemma och hälsar på Amanda som också är i flyttagen.
– Det är väl typiskt för småorter. Man lär sig liksom snabbt att undvika att prata politik med vissa som man vet tycker som SD.
Han tror att de ökade klyftorna i samhället ligger bakom den främlingsrädsla han sett under sin tid i Kallinge. Och minns hur chockad han var i början:
– Vi hade bott utomlands och i Stockholm innan. När jag kom hit fattade jag inte vad de menade när de kallade någon blatte, det fick en kompis förklara.
Gustav väljer också sina ord med omsorg. Han vill inte sätta några stämplar på gamla kompisar och grannar. Men hoppas på en framtid där vi är mer benägna att se varandra som människor i stället för att ställa grupp mot grupp.
Flera vi möter pratar gärna om det som har varit bra i Kallinge. Men att någonting hänt på senare år. Identiteten som bruksort med trygga jobb, handel och andra småföretag är inte given och har heller inte ersatts med en annan gemensam identitet.
Vi lämnar Häggatorpsborna och Kallinge. Ett trasigt valplakat slokar i dikeskanten. Om fyra år är det val igen.
Lotta Andersson
