Idag går Nisa i skolan igen. Hon pratar, skrattar lite blygt och berättar att hon funderar på att börja spela tennis, eller kanske med friidrott.

13-åriga Nisa Hasanova har gjort en resa som inte många har klarat av. I oktober förra året diagnostiserades hon som ett av de apatiska barnen i Sverige. Hon slutade att gå, att tala och att äta. Hon låg i en säng i vardagsrummet i flyktinglägenheten i Jämjö och var på väg att tyna bort.

Trängde sig in

Nisa orkade inte bära familjens trauma, föräldrarnas sorg och ångest över avvisningshoten och bördan av att vara den enda i familjen som kunde läsa svenska och översätta alla handlingarna från Utlänningsnämnden.

Nisa stängde av världen. Och från sjukvården fick familjen bara hjälp när Nisa var så uttorkad att hon lades in för näringstillförsel.

Varken sjukvården eller Migrationsverket gjorde något för att hjälpa familjen. Men det gjorde Parvaneh Mahram som blev Nisas personliga assistent.

Tillsamans med Röda korset och kontakter inom landstinget lyckades familjen fixa en rullstol till Nisa och så småningom ett gåbord.

Parvanehs behandlingsmetod byggde på känslor.

-Jag lät henne inte vara i fred där inne. Jag trängde mig in och jag uppmanade Nisas föräldrar och syskon att göra samma sak.

Ständigt var det nya projekt på gång. Nisa skulle stimuleras till att äta, hon blev buren upp och ner för den branta trappan i hyreshusen en gång varje dag för att komma ut.

Vara glada

Nisa var sjuk i nästan exakt ett år. När BLT besökte familjen Hasanov i slutet av mars 2005 mötte vi en familj i upplösningstillstånd.

-Vi förstod inte varför Nisa hade blivit sjuk eller hur vi skulle ta hand om henne, säger Mina Hasanova.

Men föräldrarna fick lära sig. Nisas personliga assistent, tog sig an hela familjen och lärde dem att ändra på sitt dagliga beteende.

-Hon sa åt oss att inte gå omkring och vara ledsna längre. Vi skulle skratta, sjunga och läsa böcker tillsammans med barnen, säger pappa Rahim Hasanov.

Upp och gå

På samma målmedvetna sätt tvingade Parvaneh Mahram Nisa till kontakt.

-Jag tog i henne, smekte henne, pratade med henne, tvingade henne att sitta upp i sängen så gott det gick, jag läste högt för henne och spelade musik.

Sakta började Nisa lämna sängen för att delta i livet med familjen. Parvaneh lyckades få tag i ett gåbord och Nisa tog sina första steg på nästan ett år.

Började skolan

Idag bor den azeriska familjen Hasanov i Lyckeby med sina tre barn. De har fått uppehållstillstånd och alla går i skolan.

Även 13-åriga Nisa.

-Jag har börjat femman för lite mer än en månad sedan. Och det är kul. Jag gillar historia och jag klarar skolan bra, tycker jag.

Parvaneh Mahram hjälper Nisa med läxorna.

-Nu gör vi massor av saker. Vi har kul, vi går på badhuset och ibland på bio. Men ofta är vi bara hemma och gör vanliga saker, säger Nisa.

Vanligt liv

Vanliga saker låter kanske tråkigt. Men för Nisa och hennes familj blev det just vanligheten som räddade dem från att totalt ge upp.

-Vi slutade att titta på alla negativa nyheter från vårt hemland. Inget mer prat om krig och inga fler tårar. Vi började att gå ut och leka tillsammans med barnen och vi jobbade på att hela tiden visa Nisa och de två små att vi skulle klara oss, säger Mina Hasanova.

Nu tittar familjen på Idol på tv.

-Min favorit är Agnes, säger Nisa.

Minns inget

Nisa lyssnar på berättelserna om hur det var när hon var sjuk. Hon vill helst inte prata om den tiden och hon säger att hon inte minns så mycket.

Nisa vill prata om sitt födelsedagskalas som hon ska ha idag.

Och på frågan om vad hon önskar sig i födelsedagspresent, svarar hon med ett brett leende:

-Jag önskar mig en överraskning.