"Längtar blekingarna efter oss?"

Men visst är han nervös, 27-årige Danny Saucedo.

En viss tv-vana finns, men det är skillnad på att vara coach i talangsåpan True Talent eller svänga sina tajta smalben i Let's dance och att under sex veckor leda ett tvprogram som upp till tre miljoner svenskar tittar på. Och som alla pratar om under stora delar av våren.

Så det är Danny Saucedo som frågar oss, två vilsna själar från Blekinge Läns Tidning, som en måndagsförmiddag råkade hamna i ett av SVT:s lika gigantiska som fyrkantiga komplex, på gränsen mellan Gärdet och Östermalm i Stockholm.

Vi sitter i kontorshuset. Ett betonghus stort som två, kanske tre Scandic i Karlskrona. Med bara kontorsrum avsedda för administration och planeringsmöten. De har många möten och halvdagskonferenser på SVT, vilket å andra sidan märks på kvalitén, om vi för en sekund får tycka till, fotograf Bengt Petersson och jag.

Till råga på allt är Danny Saucedo trött, trots att klockan nästan är lunch.

Han gillar inte att göra intervjuer på morgonen. Men vill ändå så gärna veta.

Få en känsla av vad blekingarna snackar om just nu.

– Hur är läget nere i Karlskrona och Blekinge? Ser folk fram emot att vi kommer ner? Längtar blekingarna efter oss?

"Absolut!" svarar vi båda utan att ha en aning, egentligen.

För enligt en undersökning på bltsydostran.se vill 82,5 procent av blekingarna inte deltaga i någon festyra. Frågan är vad de vill göra i stället. Sitta hemma och tjura på kammaren, med ett korsord från en vältummad Allers från våren 1993? Laga ugnsbakad falukorv med tomatskivor, herrgårdsost och lök?

Ingen vet, men tjurskallarna och "alla vi som hatar Melodifestivalen" tittar alltid fram ur sina mörka garderober så här års. Ändå tittar de. Kanske har de inget vill. Kanske vill de vara en del av folkfesten, trots allt.

– "Lägg ner skiten" – publiken gör alltid stort väsen av sig så fort det snackar schlager och melodifestival. De brölar på ganska friskt, men innerst inne vet jag inte om de hatar Melodifestivalen så mycket, säger Gina Dirawi.

Hon fyllde nyligen 22 år och firades mitt i natten under en direktsändning av Musikhjälpen från Malmö. Sarah Dawn Finer sjöng. Gina Dirawi fick solsken i blick, tårar i ögonen.

Mänsklig som få andra tv-personligheter. Sådan är hon Gina Dirawi. Går igenom tv-rutan. Leder program genom att vara mest bara som hon är. Jordnära, men ändå snabb i käften och alltid oblyg. Skillnaden är stor mellan "gamla tiders" programledare på den statliga televisionen. Lennart Hyland och forntidens drakar spökar fortfarande i tv-huset. Trots att dagens ungdomar skulle skratta åt gubbarna och gummorna som förr lotsade oss igenom tvkvällarna. De var mer lärare, föreläsare, snusförnuftiga guider, än en del av lördagskvällens gemenskap. Vi har nog bara Peter Settman kvar numera. Möjligtvis Skavlan också, om han vågar ställa sig upp och peka med nävarna lite hit och dit. Programledarna som talar åt oss, inte pratar med oss, är snart ett tryggt, men förlorat minne blott.

Så för Gina Dirawis del var det nästan självklart att tacka ja till ännu en runda med Melodifestivalen, efter succén förra året.

Fast bara nästan.

Hon ville kliva fram i rampljuset lite mer. Inte bara vara sidekick.

Och så ville hon leda vårens största och mest publika tv-fest tillsammans med Danny Saucedo.

Ingen annan.

– Jag hade hört att SVT hade tankar om mig som programledare, men visste ingenting förrän jag lite försiktigt fick frågan av Christer Björkman. Jag sa: "Gärna, men då vill jag att Danny ska vara med. Han är dans, show och sång. Jag får vara, ja, allt det andra.", säger Gina Dirawi.

Det här var i maj förra året.

Loreen hade precis vunnit en storseger i Eurovision i Baku.

Danny Saucedo hade knappt hunnit slicka såren efter andraplatsen i Globenfinalen och gång på gång betonat i kvällstidningarna att han minsann aldrig skulle ställa upp i festivalen igen. Aldrig.

Någonsin.

Men så ringde mr Melodifestival själv.

Christer Björkman.

– Han ville ha ett möte och jag förstod ärligt talat ingenting, men anade kanske ändå vad han skulle säga. Jag minns att jag tänkte: "Ingen rast, ingen ro" och knatade iväg på mötet. Han började med att säga: "tv-publiken vill se dig. De gillar dig". Och jag blev än mer fundersam, säger Danny Saucedo.

Sedan kom frågan, ganska rak på sak:

– Skulle du kunna tänka dig att leda Melodifestivalen nästa år?, undrade han och jag blev smickrad men också skräckslagen. Menade han att jag skulle leda den helt själv? När jag fick höra att Gina var intresserad så föll bitarna på plats. Utan henne hade jag inte gjort det. Hon är en klippa, tryggheten i mina händer.

Gina Dirawi menar att han överdriver lite. Men suger tacksamt åt sig allt beröm. Hon är van numera. Det är numera ytterst sällan som svenska folket drabbas av "Snoddas"- eller "Carola"-effekten. Att någon kommer från ingenstans och blir folkkär över en natt.

Komikern Björn Gustafsson lyckades i Melodifestivalen för några år sedan.

Gina gjorde det också, omfamnades av åtminstone två miljoner tvtittare efter sitt första stora tvdebut.

– Ja, men jisses herregud i himlen vad galet allt blev, fast på ett bra sätt. Och sedan vann jag Kristallen för bästa programledare. Jag kunde gjort vad jag ville. Teater, film, deckare. Skrivit en bok och blivit rik. Men jag vill ha utmaningar. Vill inte att det ska gå för lätt. Och den tuffaste utmaningen var att göra någonting jag redan gjort, som jag redan blivit tokhyllad för.

Dannys utmaning är en annan, även om tankesättet påminner om Ginas.

– Precis som Gina har jag väldigt mycket att förlora. Jag har en karriär som artist, folk vet vem jag är. Det blir inga problem att skjuta mig när jag ställer mig på scen i premiären i Karlskrona.

– Äh, svarar Gina. Det hör till. Många har glömt bort att Lena Ph sågades rejält först. Samma sak med Petra Mede. Oj, vad hatad hon var. Sedan vände det. Det ligger i dramaturgen. Först ska man sänkas i gyttjan, vara hatad och flådd. Sedan ska man sola på stranden, bli älskad och sedd.

Båda är perfektionister och har hårda krav på sig själva. Och varandra.

Och Danny erkänner att han är "en störd människa".

– Alla, jag menar det verkligen, alla som ställer sig på en scen är störda. Det finns inget mer självdestruktivt. Däremot är vi ofta modiga - alternativt dumdristiga - nog att våga chansa för att vi vill utvecklas och utmana oss själva. Vi är?. säger Danny och blir avbruten av Gina.

– ? sjukt modiga! Du är i alla fall det och jag är sjukt imponerad. Du hatar ju att prata inför folk. Ändå gör du det där? Det om något är vacker och fantastisk galenskap.

De är båda överens om en sak.

Att inte leda Eurovisionfinalen i Malmö.

– Jag vet inte hur det är med Gina, men för min del, "nej tack!", säger Danny.

Varför inte?

– Du har väl sett finalerna själv? Det är alltid samma usla manus, samma konstiga skämt som ingen förstår. Men det är inte programledarnas fel. De är hårt hållna och får inte precis sväva ovan moln. Det handlar ju om en tv-sändning som når ut till hela Europa. Ingen får ta illa upp, eller känna sig utanför. Då blir det så?trist.

Planen är nu, menar Danny och Gina, att ta över Melodifestivalen.

– Vi gillar att ta plats och att synas och kommer dansa, sjunga och ställa till med en show som folk aldrig glömmer. Publiken ska minnas oss, inte artisterna, säger Gina och skrattar högt och länge och hjärtligt.

För hon menade det inte. Inte helt och hållet.

– Men faktum är att vi fått fria händer, nästan för fria. SVT litar på oss. Eller så har de bara inte tid att lägga sig i och låter oss löpa linan ut. Men just nu är det väldigt mycket repetitioner. Gina och jag övar mer än artisterna som tävlar. Vi är ju med i varenda program, säger Gina och Danny nickar instämmande.

Men varför har Melodifestivalen blivit hela svenska folkets angelägenhet. Gina har en stabil teori.

– Många tror att det handlar om bredden, att underhållningsdelen har blivit så mycket bättre, men jag tror att det fortfarande handlar om att tycka till. Att få ha en åsikt. Alla vill tycka till om artisterna eller programledarna eller pausunderhållningen eller "den förfärliga klänningen". Vi är ganska hämmade. Vågar inte säga vad vi tycker och tänker, men om Melodifestivalen har alla en åsikt.

Säger Gina Dirawi i demokratisk och sann public service-anda.

Och nog har han en åsikt, taxichauffören Kidane som kör oss tillbaka till flygplatsen efter intervjun.

– Min dotter ska vara med i Melodifestivalen en dag, säger hon. Hon ser alla tävlingar på tv. Men jag har annat för mig. Visste ni att jag brukar guida amerikanska turister som vill åka på rundturer med taxi. Det är väldigt populärt. De är lata och har pengar, amerikanerna, säger vår nyfunne vän.

Jag kan inte låta bli att fråga.

Måste.

Få.

Ett ärligt svar.

Berättar du sanningen när du är guide eller kryddar du historierna?

(Skratt) - Nej, nej, men när amerikanerna frågar om riksdagshuset, "the parlament" brukar jag säga att det ligger vid vattnet av en anledning. För när en riksdagsman eller kvinna gjort något dumt så tvingas de, som straff, hoppas rätt ut i vattnet och simma in till land och sedan ta tunnelbanan hem och skämmas.

Sedan blir han tyst i exakt 25 sekunder.

– Och vet du vad - de tror mig. Är det sant?, säger de. Men en sak som är helt sant är att Stockholm består av en tredjedel vatten, en tredjedel byggnader och exakt en tredjedel parker. Det visste du inte, min vän.

Christian Hylse