Helga, 90: "Jag vill inte bo i ett höghus"

Den lilla röda stugan som Helga Blomberg hyr i Nättraby ligger inbäddad i grönska bland äppelträd som bär höstfrukt. Hit flyttade hon från Ramdala med sin man Birger, men han gick bort efter bara några månader i det nya huset.

Kusligt om nätterna Saknaden som Helga Blomberg känner efter sin livskamrat är svår. Och känslan av ensamhet stor. Sällskapet är radion. Hon tycker att det är skönt att höra rösterna som brusar ut från apparatens högtalare.

- Det var så kusligt om nätterna i början när Birger hade gått bort. Jag gick i skolan i Nättraby, men mina skolkamrater är borta. Jag är ensam kvar här, säger hon.

Hennes anhöriga tyckte att Helga Blomberg var i behov av tillsyn varje dag. Hon fick en plats i kön till ett särskilt boende.

Trivs i sin stuga Helga Blomberg trivs i sin stuga, där hon får besök av hemtjänsten fyra gånger om dagen. Men hon vill komma till ett särskilt boende - om hon får bo på markplan.

Hon skräms av tanken på att få leva i ett höghus där hon dagligen skulle vara beroende av en hiss för att komma ned till friheten utomhus.

- Jag önskar att alla äldre sina sista år i livet fick bo på bottenplan. Då kunde vi ha varsin täppa där vi kunde sitta. Jag vill bo i en länga med andra äldre där vi kan känna en gemenskap med varandra, säger Helga Blomberg, som tycker äldres boende är en viktig valfråga.

Över sängen i det lilla sovrummet i stugan hänger en gul lapp med numret till hemtjänsten. På sin arm bär hon ett trygghetslarm.

När hemtjänstpersonalen varit på sitt sista besök vid nio på kvällen är det läggdags. Då tar Helga Blomberg sina sömntabletter.

- Ibland känner jag mig ensam när jag ska somna. Jag vet inte om jag tycker att ensamhet ska vara skäl nog för en plats i ett särskilt boende. Det finns säkert dem som har ett större behov än mig.