Här avlossade 26–åringen skottet mot sin far

Advokat Leif Silbersky

– Han sköt mig!

Mannen tar ett par steg bakåt och faller framåt, ner på golvet i den trånga studentlägenheten.

Hustrun vänder sig om och stirrar på sin son som står med geväret i handen. Det är julafton 2013.

Sonen, 26 år, skulle ha kommit hem till Karlskrona dagen innan. Precis som det brukade vara.

Men han kom aldrig. Istället sköt han ihjäl sin far på julaftonskvällen.

Under de många timmarna i Lunds polishus går mamman igenom händelseförloppet om och om för att försöka förstå.

– Han mördade honom inte, han dödade honom.

Mamman, som var nära att träffas av den dödande kulan, är övertygad om att det hela var en olycka. Alla vittnesuppgifter är samstämmiga, det var en vanlig familj och det finns inget i den över 500 sidor långa förundersökningen som tyder på att sonen hade uppsåt att döda sin far.

Han var den första av syskonen i familjen som började studera vid universitet i Lund där även pappan arbetade. En mycket omtyckt man som gjorde en fantastisk insats för sin avdelning, enligt en nära kollega.

– Det var en förmån för mig att få jobba med någon man respekterar och tycker så mycket om, säger en annan kollega.

Under hösten 2012, samma år som 26-åringen fick sin doktorandtjänst, händer något med den unge mannen. Han hade aldrig varit särskilt social, enligt kollegorna på institutionen. Men under den här perioden blev han allt mer introvert.

– Han satt alltid ensam på luncherna i sitt lilla hörn. Man märkte att det var någonting. Han mådde inte bra helt enkelt, säger en av 26-åringens äldre vänner i polisförhör.

Ambitiös och produktiv, en duktig doktorand som redan efter två år hade gett ut flera publikationer. Studierna har alltid varit viktiga.

Men så började vredesutbrotten. Plötsliga utfall mot kollegor, till synes helt utan anledning. Många skrämdes av hans humörsvängningar och han blev allt mer isolerad.

26-åringen börjar känna sig trängd av arbetet. Undviker kontoret under dagtid och jobbar hellre ensam om nätterna. För att slippa se de andra tejpar han upp kartongbitar för glasväggarna runt sin arbetsplats.

– Då förstod jag att han är sjuk och istället för att bli arg på honom som jag var innan så började tycka synd om honom, berättar en kollega i polisförhör.

En tisdag i december 2012. Stämningen på avdelningen är något tryckt, det är tyst. 26-åringen hamnar i diskussion med en av sina kollegor och plötsligt far en bok genom luften, kollegan duckar och boken träffar istället fönsterrutan.

Berättelserna om vad som hände den där dagen går isär. Enligt de som bevittnade händelsen var han rasande och knuffade en av sina kollegor så att han föll till golvet.

Själv förnekar han de båda händelserna. Efter jul flyttade sonen över till en annan avdelning.

På hösten tar 26-åringen jägarexamen. Tanken är att han och brodern ska jaga tillsammans, senare, när inte studierna tar lika mycket tid.

– Det jag kan erinra mig om honom är att han ville att det skulle vara så korrekt som möjligt, att det skulle gå rätt till. Kanske lite prestationsångest, säger en av lärarna från jägarutbildningen.

Försiktig och lite skotträdd, säger en annan.

I november får 26-åringen sin vapenlicens. En vecka senare hämtar han ut geväret som han senare ska skjuta sin far med.

Den 23 december 2013. Han skulle kommit hem i dag, men när mamma ringer ligger han och sover. Han skyller på feber. De bestämmer att hon ska ringa och väcka honom dagen efter för att han ska hinna med ett tidigt tåg på julafton istället.

Men dagen efter är telefonen avstängd. Timmarna går och oron växer. Tänk om det faktiskt hänt något? Tänk om han ligger där, ensam och sjuk?

– Vi kan väl köra ner?

Klockan börjar närma sig 19 på julaftons kväll.

– Äh, det är så sent, tycker pappan.

Men ångrar sig en stund senare.

– Vi kör ner. Man kan ändå inte sova om man ska oroa sig för att det har hänt honom någonting.

Julafton 2013. Man och hustru sätter sig i bilen och påbörjar resan från Karlskrona mot Lund. De säger inte så mycket, äter några skumtomtar och dricker lite cola.

– Vi satt där på julafton och körde ner för vi var fundersamma över en son, över hur han mådde. Men vi var ändå rätt belåtna med våra barn. Vi är det fortfarande, jag är det fortfarande, säger mamman i polisförhör.

När de kommer fram är det mörkt i lägenheten. Persiennerna är neddragna. Två oroliga föräldrar ringer och bankar på dörren. Knackar på fönstret. Ringer och sms:ar.

När sonen till sist öppnar har han sitt gevär i handen.

– Han sa att det hade varit en massa störningar ute, att det var några som bråkat på kvällen och sen var vi där och bankade. Och då hade han tagit fram geväret sa han.

Två förvånade föräldrar förmår honom att lägga undan vapnet och kliver in i den lilla studentlägenheten. Det är stökigt. Kläder och disk överallt och soppåsar på golvet.

– Är du inte klok som sitter här i mörkret med ett gevär i handen, säger pappan.

26-åringen går bort till vapenskåpet för att låsa in geväret, men blir stressad och slår fel kod och måste vänta i fem minuter innan han kan prova igen. Han sätter sig på sängen medan föräldrarna börjar röja upp.

Det är lite spänt mellan far och son. Pappan vill bara att han ska låsa in geväret, packa sina grejer och följa med hem.

Mamman packar ihop soporna och ber sin man ta med dem ut.

Hon har svårt att redogöra för vad som sedan händer. Far och son pratar om nycklarna, om vem som har dem.

Då avlossas skottet och lukten krutrök sprider sig i lägenheten. Först förstår hon inte att hennes man är skjuten.

– Hade han bara gått ut genom dörren som jag sagt till honom, hade det aldrig hänt. Då hade han låst in det och vi hade varit på väg hem nu, säger mamman i förhör.

– Han menade verkligen inte att skjuta, för det sa han med en gång sedan också. Han sa det, han sa inte det, han skrek.

26-åringen grips av polisen samma natt. I dag börjar den fyra dagar långa rättegången.

Läs direktrapporteringen från den första rättegångsdagen!