Förbättrat och förändrat sedan Estoniakatastrofen

Det fanns teknik för att övervaka dörrar på avstånd också 1994. Men på 20 år har systemen både förbättrats och används av så många fler.

– Skulle en dörr rubbas aldrig så lite under färd, går det ett larm här. Då skickar vi en besättningsmedlem dit direkt att kolla, förklarar Stena Visions befälhavare Dan Svensson, och visar på en av skärmarna på kommandobryggan.

Han kan också snabbt få en bild på hur det ser ut på olika punkter med hjälp av kameror.

Ingen läcka eller annan skada ska kunna inträffa utan att den upptäcks på ett tidigt stadium.

– Det gäller att vara mentalt förberedd. För att vara det måste man ha ­accepterat att det kan hända saker och planera för varje tillfälle, säger Dan Svensson.

Många arbetstimmar har lagts ner på att gå igenom och räkna på hur Stena Vision skulle påverkas av olika scenarior. För varje möjlig skada, liten som stor, finns åtgärder listade steg för steg.

Allt övas regelbundet. Det gäller även övningar i att evakuera hela fartyget.

– Alla måste veta vad vi ska göra. Det ska gå blixtsnabbt att ta de beslut som behövs, säger Dan Svensson.

Han har tidigare jobbat som sjösäkerhetschef internationellt. Natten den 28 september 1994 var han ombord på ett tankfartyg i Östersjön, som begav sig till haveriplatsen.

Men få av de fartyg och färjor som hörsammade nödropet hade möjlighet att göra så mycket. De hade säkerhetsutrustning och båtar för att kunna evakueras, men svårare att ta upp nödställda från havet.

Numera är det krav på att det ska finnas räddningsbåtar för att kunna hjälpa till i nödsituationer. Stena Vision har en räddningsbåt på var sida, bredvid livbåtarna. Uppblås­bara räddningsplattformer används för att lyfta upp människorna ombord.

För att lämna färjan finns ett nytt räddningssystem med en spiralformad rutschkana och stora flottar med plats för flera hundratals personer samtidigt.

– Det går oändligt mycket snabbare. Det blir ett konstant flöde i stället för att lyfta ner en och en.

Haverikommissionen kom fram till att Estonia sjönk efter att ha tappat sitt bogvisir, och vatten kunde komma in på lastdäcket. ­Efter olyckan förbjöds den konstruktion som Estonia hade.

Ett enda lastdäck, som Estonia hade, är inte heller något som används längre. I stället är lastdäcken indelade i mindre sektioner med vattentäta portar mellan var och en.

– Efter varje olycka görs utredningar som ger ny kunskap. Vi måste se till att det som hände inte händer igen, säger Dan Svensson.