Estonia har satt prägel på internationell sjösäkerhet
När Estonia förliste hade fartyget varit i trafik i 14 år. Färjan var byggd för att gå mellan Sverige, Åland och Finland. Rutten till Estland gick över öppet hav.
Den 28 september 1994 rådde hårt väder och hög sjö.
– Estonia var en olycka för ett specifikt fartyg. Men hela branschen har lärt sig av det som hände, säger Tryggve Ahlman, sjösäkerhets– och teknisk chef på Sveriges Redareförening.
Före Estonia var det brandtillbud som oftast övades ombord. Läckskadeövningar var inte lika vanliga, men ingår i sjösäkerhetsarbetet nu.
Efter Estonia skärptes krav och regler internationellt både för existerande fartyg, och för nya som ska tas i trafik.
– Vi ser en regelutveckling i fem-sex år efteråt. En del gällde omedelbart, medan annat tog lite längre tid att implementera, säger Tryggve Ahlman.
Internationell sjösäkerhet
IMO – International Maritime Organization är ett särskilt organ under FN. Den grundades 1948 för att få i gång ett internationellt samarbete kring sjöfart och sjösäkerhet.
Inom IMO tas regelverk fram för att se likadant ut över hela världen och användas inom all internationell sjöfart.
Också miljöförstöring till havs ingår i IMOs ansvarsområden.
Organisationen har 170 medlemsstater och huvudkvarteret ligger i London.
Efter Estoniakatastrofen införde IMO flera ändringar i den internationella sjösäkerhetskonventionen, SOLAS.
Sju länder, Norge, Sverige, Finland, Tyskland, Danmark, Storbritannien och Irland, ville ha ännu strängare krav för färjetrafik för last och passagerare. Den så kallade Stockholmsöverenskommelsen trädde i kraft 1997. Den blev senare europeisk lagstiftning och gäller inom hela EU.
Källor: Transportstyrelsen, IMO
