Bondens framtid avgörs i Bryssel

Det är vårbruk och den mest hektiska tiden på året för Sveriges bönder. Traktorer lastade med flytgödsel går i skytteltrafik på den lilla vägen som kopplar ihop Axel Wallanders gård i Fågelmara med E 22.

Egentligen har han inte tid för en intervju. Potatisen ska i jorden, djuren vill ut och grödorna ska sås. Men EU är viktigt.

Det stundande EU–valet engagerar den 39–årige bonden på Källamåla. Han lever med ­besluten som fattas av politikerna i Bryssel och Strasbourg. Gårdsstöd, mjölkkvoter, miljöersättningar och tvärvillkor är vardag för Axel Wallander.

–  Det är mycket att sätta sig in i, en djungel av papper. Jag tar hjälp av en konsult för att allt ska bli rätt och för att jag ska få tid till det jag brinner för.

Jordbruket, djuren, att få grödorna att växa.

–  Det är det som är charmen med mitt yrke. Det spelar ingen roll om det är en potatis eller en kalv, det är något visst med att få saker att växa.

Intresset för lantbruk sitter i generna. Axels morfars bror började med jordbruk på 1930–talet och sedan dess har släkten brukat jorden norr om Fågelmara i omgångar. Axel Wallander bestämde sig redan som 21–åring, det var bonde han skulle bli.

I dag äger han 170 hektar mark och drygt 100 djur. Och han är en av få mjölkbönder som fortfarande kan leva på sin verksamhet. Men det är tufft. Marginalerna minskar och under sina drygt 17 år som bonde har han varit med om flera förändringar i jordbrukspolitiken.

Vid EU–inträdet fick bönderna olika mycket i jordbruksstöd beroende på vilka grödor de odlade. I dag är det andra parametrar som styr. Dagens gårdsstöd baseras istället på hur stor areal gården har samt hur mycket bidrag de fått tidigare, nästan oavsett vad som odlas på marken.

– Det finns ett stödsystem som vi har att förhålla oss till. Nu är en ny reform på gång och jag känner en osäkerhet inför den, ett visst obehag när jag inte vet hur det blir. Igen.

Axel Wallander efterlyser mer långsiktig jordbrukspolitik.

–  Det snabbaste jag har är potatisen som sätts nu och tas upp i september. Min planering är väldigt långsiktig, då går det inte att förhålla sig till vad politikerna tycker i tid och otid.

Bönderna blir färre.

När han började med jordbruk var de omkring 25 mjölkbönder bara runt Fågelmara. I dag kan antalet mjölbönder räknas på en hand enligt Wallander.

Hans observation stämmer med Jordbruksverkets statistik. De senaste tio åren har antalet mjölkbönder mer än halverats. Under förra året minskade nöt– och grisslakten med nio procent.

Samtidigt som den svenska livsmedelsproduktionen minskar så ökar importen och hälften av köttet som vi stoppar i oss produceras ­utanför landets gränser.

– Det är befängt när Sverige i själva verket kunde vara självförsörjande på livsmedel. Men de utländska varorna är billigare, mycket på grund av våra höga miljökrav. Det finns ju EU–direktiv, men eftersom inte alla länder lever upp till dessa blir det en snedvriden konkurrens. Miljökraven är bra, men det ska vara lika för alla.

Han får medhåll från bland annat branschorganisationen Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) som uppmanar konsumenterna att välja livsmedel från svenska gårdar. Men bonden i Fågelmara går längre.

– Inget fungerar när man styr för mycket. Stöden är en trygghet och de behövs, men jag vill hellre se att vi får betalt för det vi gör. Att vi har möjlighet att ta ut rätt pris för våra varor.

I gårdsstallet har Axel 50 råmande kor som längtar ut på bete. I ett annat står 55 slakttjurar och väntar på utfodring. Det röda huset med vita knutar är omgärdat av åkrar och skog.

Det här är Axel Wallanders liv, inte EU–stöd eller miljökrav.

–  Men jag ska rösta, det ska jag. Inte för att det finns någon politiker som företräder mig så bra, men för att det är viktigt.